Foto: Niklas Eriksson

Total teknisk jämställdhet år 2020?

Vad har jag lagat som inte behövde lagas, ”bara för att jag velat se hur de fungerar” undrar Benny – och jag antar att han inte syftar på anatomi av nåt slag, som han som sydde ihop sin hund förra veckan och fick en massa ovett för det… utan att det handlar om tekniska prylar, med kolvar, kretsar, processorer, hydraulik och vad inte? Det blir därmed lätt att tro att Benny inte läst ett endaste ord av vad jag skrivit under de sju år vi bollat frågor till varandra. Eller så är han ironisk. Förhoppningsvis det senare.

Listan är i vilket fall som helst provocerande kort – det står nämligen ingenting på den. Jag har aldrig någonsin ens funderat på att plocka isär nåt fullt fungerande. Varför skulle jag göra det, det vore helt idiotiskt.
Så det är inte särskilt konstigt.
Det enda riktiga problemet är alltså det att jag inte riktigt tar mig för att laga det som faktiskt är trasigt och behöver omsorg. Listan över det som absolut behöver fixas, omedelbart, är därför desto längre.
Var ska jag börja?
Diskmaskinen lever om, läcker, tar ohyggligt god tid på sig, diskar ändå dåligt och är liksom skev, hela den.
Kylskåpet går inte riktigt att stänga, antagligen ett kylskåps näst viktigaste egenskap. Det får kondensvatten att samlas lite varstans i kylskåpet, allra helst nere bland tomaterna och gurkan. Dörren är mer eller mindre lös faktiskt, och har till och med trillat ner över en förbipasserande Y en gång. (Hon hade svårt att se det roliga i den händelsen.) Men; här har jag faktiskt gjort en insats, märk väl. Med förvånansvärt mycket tålamod, för en gångs skull, och framförallt en hel del tur lyckades jag häkta tillbaka den hjälpligt och senarelägga det oundvikliga – professionell hjälp eller ett nytt kylskåp.
Därtill ugnen (ytterglaset exploderade under dramatiska former för halvtannat år sen, på Y förstås), bilen (den ger ifrån sig regelbundna missljud som blir starkare ju mer jag svänger, ”Undrar sa flundran?”), och så där fortsätter det; cykeln, bilstereon, skivspelaren, brevlådan, handtaget på garagedörren, toaletten uppe, toaletten nere, kranen i köket, vattenutkastet på baksidan, alla husets datorer, till viss del fläkten, Hannas cykel…
Allt detta står längst upp på att-göra-listan.
Frågan är bara; vems att-göra-lista?
För allvarligt, vem fixar grejer själv längre – när varje liten insats kräver certifiering, originaldelar, särskilda program och nya uppdateringar?
Det är nästan den enda tröst som finns att få i denna tekniska jämmerdal – att ingen klarar av att laga längre.
Det här torde vara fruktansvärt frustrerande för alla hittills händiga personer som liksom blivit berövade sina superkrafter.
Själv anlägger jag en bekymrad min vid de tillfällena och låtsas hålla med, men känner egentligen ingenting annat än en berusande skadeglädje över den här efterlängtade utjämningen.
Vilken REVANSCH!
Nu får äntligen alla odrägliga gör-det-självare veta hur det känns att vara maktlös och handfallen. Nu är det deras tur att skjuta saker på framtiden, så att problemen snart hopar sig, och blir ett ytterligare ett problem i sig, på grund av själva mängden små problem som inte adresserats ännu.
När vi skjuter upp saker gör vi det till en början av lathet, men med tiden förvandlas det där till en oro, och gnagande rädsla.
Det är nu vi måste stoppa huvudet i sanden på allvar, för att inte vara tvungna att göra någonting åt saken.
Ett annat problem är min post-traumatiska stress. Men missförstå mig rätt nu, den ångesten är inte triggad av några våldsamma händelser i mitt förflutna – utan posten, den som kommer i brevlådan. Det är aldrig några goda nyheter som meddelas den vägen längre, vilket får mig att spara post och ”ta hand om den senare”.
Inte bra.
Sånt måste jag också börja sluta skjuta upp. Tillsammans med allt annat. Senast nästa vecka.

Benny; vad är du rädd för. Döden, spindlar, åskan, skräckfilmer, Charlotte Perelli? Berätta.
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!