Foto: Niklas Eriksson

Installation av ny startmotor

Jag har tidigare skrivit berömmande om den svenska sjukvården. När du mår som allra sämst och hamnar på akuten får du ett armband i plast och blir inskjutsad för undersökning och reparation enligt ”all-inclusive”-modellen på en bättre semesterort.

Det klädmode som finns där suddar ut alla gränser mellan fattig och rik. När alla hasar fram där i tofflor klädda i bylsiga overaller, väl tilltagna kalsingar och skjortor som är vända bakofram är vi alla lika och ingen är förmer än någon annan. När vi hamnar på en sal blir vi pratsamma och vill veta mer om vilka vi är och vilka krämpor vi är där för.

Jag kan naturligtvis inte
låta bli att reta skelleftebon...
Norrlands Universitetssjukhus, NUS, tar in patienter från hela Norrland och salen på Thorax där jag fick en säng när jag skulle få implanterat en defibrillator hade patienter från Sollefteå, Härnösand, Bjurholm och Skellefteå. ”Jahaja”, sa jag till gubben från Skellefteå som låg där i sängen mittemot. ”Är det Lundmark eller Marklund vi har här på salen?” ”Det är Lundmark”, sa han. ”Hur fan kan du veta att jag är här?”
Jag chansade sa jag. Det är som en 50-50 fråga i Vem vet mest. Är det inte Lundmark så är det Marklund. ”Så du ÄR alltså Lundmark”, sa jag. ”Ja inte fan är jag Marklund”, sa han. Skämtet gick solleftebon och härnösandskillen förbi men han från Bjurholm skrattade gott åt skämtet om Lundmark och Marklund och det var då detsamma för han var inte opererad än och hade inget sår som slet.
En Lundmark som hade öppnat hela bröstkorgen för tre dagar sen och som låg och värkte, verkade plötsligt må mycket bättre när han insåg att här fanns två presumtiva björklövenfans han kunde reta. ”Ni talar om lövenhjärta och älska löven men här har ni en som inte har missat en match med Skellefteå AIK sedan 60-talet och nu när jag har fått nya klaffar till hjärtat så ska jag nog våga köpa årskort igen. De skulle bara haft femårskort eller tioårskort. Jag har då tänkt leva att bra tag till.”
Jo sa vi, men som du vet är du opererad i Umeå å de harsatt in en ”älska-löven”-klaff. Du har ju yrat hela natten om Patrik och Peter Sundström. ”Ja sa han. Det beror nog bara på att farsan deras Elon är från Skellefteå.” När ronden kom sa vi till läkarteamet: ”Skriv ut Lundmark. Han kan inte bli friskare.”

En enkel operation som tog två timmar
Krönikör Karlsson har begåvats med stort hjärta, vilket upptäcktes år 2004 i samband med att jag åkte in för hjärtsvikt. Man öppnade upp ett kranskärl med ballongsprängning och man satte in en stent som öppnade upp för en bättre blodtillförsel. Jag har käkat medicin för mitt stora hjärta och har väl mått hyfsat bra som halvtidare sedan dess men hjärtat har inte blivit mindre så hela tiden har jag varit på utredning för att få en pacemaker eller defibrillator. Reaktionen när jag fick brevet om operaton var ”hurra, de vill satsa på mig” och hela proceduren kring operationen var enbart lättnad.
Operationen var förhållandevis enkel. Man skar ett snitt vid vänster nyckelben och satte in en dosa med två sladdar till hjärtat. Jag var aldrig sövd under operationen och samtalet som fördes inom operationsteamet och med mig handlade om Allsång på Skansen. Det var en bra dag på kontoret om man säger. Efter mig samma dag skulle de ha ytterligare två liknande operationer. De är skickliga de här tjejerna på Arytmin på Hjärtcentrum. Bra på att sy dessutom. Jämna fina stygn vid bulan jag fick och som alla nu vill känna på.

Jag är apterad och klar
för plötslig hjärtrusning
Alla har vi våra krämpor och många av oss går omkring med reservdelar av olika slag. En del har stålkulor i höften, andra har spikar i benen, påsar på magen, hörapparater i örat, eller praktiska pumpar för insulin. Jag har ett litet nätrör i ett kranskärl och nu en batteridosa ansluten till mitt hjärta. Går pulsen ner under 40 då sätter pacemakern igång, får jag hjärtrusning och puls över 240 då jämorn ska jag få en hästspark i bröstet som sätter igång mig igen. I början kände jag mig lite grann som en Al Qaida-snubbe som kunde sprängas när som helst men efter en koll på Hjärtscentrum jag hade i förra veckan fick jag reda på att så dramatiskt skulle det nog inte bli. ”Nähä” sa jag. ”Hur funkar man då efter en sånhär hästspark?” ”Ja” sa läkaren. ”Du kanske blir lite förvirrad ett tag och undrar vad som hände. Och så blir du som vanligt igen.” ”Låter bra, sa jag. Jag kan lätt bli förvirrad utan anledning. Det är jag van vid.”
Jag har alltså fått en defibrillator. Det tog nästan en vecka innan jag kunde säga ordet. Min omgivning säger defillibrator och det verkar också mer logiskt. Lika enkelt att säga som fillibunk. Att vara lugn som en fillibunk. Avslutningsvis vill jag också upplysa min omgivning om en särskild effekt jag har i min defibrillator. Om det helt plötsligt börjar låta som en ambulans i lokalen där jag vistas så är det ingen mobiltelefon jag har på mig som väsnas. Det är lillbulan min på bröstet som vill tala om att defibrillatorn vill ladda batterierna. Och skulle jag rasa ihop kom för guds skull inte med nån hjärtstartare. Jag har egen laddning, en vakthund som ständigt vakar över hjärtat mitt. Jag ser mig som lyckligt lottad. God Morgon!

Ja du Nicklas. Nu vet du mer om kroppsliga reservdelar och deras funktioner. Hur mycket har du lagat som egentligen inte behövs lagas bara för att du vill se hur de fungerar?
BENNY KARLSSON

Fler Krönikor
Klicka och läs!