Foto: Niklas Eriksson

Fotografi. Framkallar minnen.

Ja, Nicklas. Jag har fotograferat mycket i mina dagar. Gjort en del utställningar till och med. Mina förebilder hette Irving Penn, Annie Leibovitz och Richard Avedon. Klart man ansträngde sig! Jag skaffade till och med en Canon Dial som tog bilder i halvformat. 74 bilder från samma rulle! Där var jag inspirerad danskamerikanen Jakob A Riis som reste runt i USA och dokumenterade verkligheten. Med en Canon Dial i fickan var man alltid beredd att ta snapshots. Man var beredd om någonting skulle hända.

Ibland lyckades jag ta dramatiska bilder på till exempel en tant med tax som fick snöras i huvet från Saedéns tak. Då sprang jag upp till Inger Harnesk på VF:s fotolabb och framkallade. Sen slog jag en bild eller två och gick in till redaktör Thure Haglind och försökte sälja mitt scoop. ”Det här är en bild som visar när det rasar snö på en tant med en tax”. Jaså, sa han. Det är ju bara suddigt. Ja, sa jag. Men låt mig skriva en bildtext som förklarar hur dramatiskt det var. ”Nä, sa han, den är för suddig!” Det hjälpte inte att jag då sa att Christer Strömholms cafébilder från Hamburg var hur suddiga som helst men ändå dög till att ställa ut på Moderna Muséet. ”Ja”, sa han. ”Vänd dig till dem. VF är en nyhetstidning!”

Det är farsan, Inger
och Sune som lärt mig
Nicklas undrar om jag har några bilder sparade. Som kanske är värda pengar. Ja bildskatten finns i några pärmar med negativ. Att framkalla dessa till bilder har aldrig blivit gjort och finns det förresten fotopapper och vätskor och mörkrumsutrustning längre? Jag fick jobba med en Leitz Focomat i mitten av 70-talet när jag labbade vid sidan av Sune Jonsson på Västerbottens Museum. Ljusets mästare som kunde vänta en halv dag på rätt ljus när han skulle fota en åker var också duktig på att korrigera med hantverket som kopist. Händerna som fladdrade över det belysta fotopapperet, eller med koppartråd och pappersbitar som skuggade.
Men det var inte Sune som lärde mig hantverket. Det var Inger Harnesk på VF. Min aktiva period som fotograf sträcker sig från tidigt 70-tal till början av 90-talet. Jag har 20 års negativ i mina album fyllda med bilder av polisongpappor med mahjongbarn på axlarna. Sopisbrudar med hennat hår, gäddfiske och jazz. Kan man göra utställning på det? Jarå. En dag blir allting modernt igen.
Farsan min jobbar med permanenta utställningar hela tiden. I stort sett varje dag tar han sin rullator och sin kamera ut på stan för att dokumentera den stora förändringen; Konstnärligt campus, Kulturväven och kvarteret intill där han bor. Allt ska dokumenteras tycker farsan. På väggarna i hans lilla arbetsrum gör han sina utställningar. Umeås minsta Bildmuseum är skulle jag tippa på två kvadrat. Undrar om han inte skulle bjuda in Krister Olsson på vernissage. Då kan han också visa sina bilder på Bröderna Nordahl som han spelat fotboll med i unga dar.

Låt mig få hylla Umeås
duktiga pressfotografer!
Jag jobbar just nu med att samla in foton från Umeå kommun från tidsperioden 1950 och framåt. De ska ingå Umeå Stads Historia som nu skrivs av Rolf Hugoson på Umeå universitet. Var hittar jag bilder som duger? På Västerbottens Museum får jag hjälp av Therése och Jane-Marie. Där finns också VF:s fotoarkiv och den som vet allt om detta är Junior, eller Hans-Olov Lundkvist som han egentligen heter, han har plåtat allt som hänt i stan sedan början av 60-talet. Jag har också tillträde till VK:s fotoarkiv ute på Västerslätt. Där jobbar Curt Dahlgren som jag kan jag fråga om det mesta. Men jag funderar snart på att kalla till en sittning, pubkväll eller liknande, för att få tag i de allra bästa bilderna som någonsin tagits!
Jag tänker mig då att bjuda in några av de bästa som fortfarande lever. Det kunde bli Curt Dahlgren, Roland Berggren, Kristina Sahlén, Torbjörn Jakobsson, Ulf Hägglund, PA Adsten, Per Landfors, Johan Gunséus och Junior. Alla de här har slitit med tunga axel-väskor i många år och varit med där saker och ting av betydelse har hänt. Och kanske kan det hjälpa oss med den här boken som nu ska göras. Ett exempel på en fråga jag då kunde ställa är: ”Den här Greenpeace-aktionen på Dovanmyra i april år 2000 när de klättrade upp i skorstenen och då Curt Åström bjöd dem på kaffe. Vem har bästa bilden på den händelsen?”
Jag lovar någon av dem vet. Ingen kommer att hävda att just deras bild var bäst. Fotografer är en yrkesgrupp som generöst berömmer varandra för bra bilder, det finns en stolthet i kåren som sällan finns i andra skrån. Tänk om alla vore lika stolta över sitt yrke. God Morgon!

Ja du Nicklas. Vi närmar oss sommarn så kan du göra en kvick-fix från A till Ö på saker vi kan göra när vi kopplar av på semestern?
BENNY KARLSSON

Fler Krönikor
Klicka och läs!