Foto: Niklas Eriksson

Umeås utveckling? Den har redan skett.

Benny Karlsson fiskar efter mina idéer kring Umeås framtida utveckling. Och varje gång sånt här kommer på tal tänker jag på hippien de valde till borgmästare i amerikanska skidorten Telluride, och hans vision om byn: ”I just want Telluride to be cool and funky”.

Det kan vara den bästa slogan jag har hört. Antagligen för att man instinktivt förstår att den är sann, och att den låter sympatisk i sin mañana-attityd.
Så funkar det inte överallt. I sin ambition att nå långt siktar många marknadsmänniskor på våra kommuner lite väl högt ibland, som ni säkert känner till.
Det problemet delar städerna med alla andra organismer – från organisationer ner till enskilda individer. Att vara oss själva har vi förstått att undvika i alla viktiga sammanhang.
Och att vi privatpersoner varje dag får fler tillfällen att publicera oss själva, och i detalj påverka hur, är stressande och snårigt. Att vi alltid kan förhandsgranska bilder vi tar av oss själva till exempel, är knepigt. Ingen bild duger riktigt längre, och ganska snart lär telefonen oss vilken foto-pose som är säkrast – där lägstanivån är högst. För tjejer, av allt och framförallt Instagram att döma, är det en förvånad min med höjda ögonbryn i kombination med pussmun och Elvisläpp som gäller.
De frontar minen som tokrolig men egentligen tycker de förstås att de ser ganska bra ut så där. De är i varje fall inte fula.
Jag var på Creative Summit i Skellefteå förra veckan – en branschträff för folk som jobbar inom kreativa och gärna digitala näringar – och lärde mig mer om en hel del, sånt här till och med. Bland andra föreläste den amerikanske konstnären Jonathan Harris (kolla gärna in honom förresten, inte minst på cowbird.com), om en massdata-studie han gjort över vilket humör folk är på, genom att tanka ner nyckelord från Twitter och Facebook. Noterbart var att de stater som är de mest överviktiga inte kände sig feta. Åhh-vad-jag-är-tjock-känslorna hittade han istället i de smalaste staterna, New York och Kalifornien – ställen där vi kan anta att antalet smarta telefoner per capita är högre, och där folk därmed fotar sig oftare än i södern.
Vad säger det, mer än att världen är helt upp-och-ner? Det kanske räcker förresten.
Men tillbaka till frågan – om Umeås utveckling.
Det här kan upplevas som bakåtsträvande och fantasilöst … men jag tycker att Umeås utveckling egentligen redan har skett.
Vi som var med när Stadsbiblioteket ännu inte var byggt, utan bara var en enorm jordparkering, inte ens grus liksom utan lera, för oss är Konstnärligt Campus näst intill ofattbart. Vi som hann vara med om att Folkets Hus inte låg vid Vasaplan, utan var det lilla trähuset i det nordöstra hörnet av centrumfyrkanten – för oss är Kulturväven som någonting plockat direkt från Star Trek.
Vi som vet att den första uteserveringen i Umeås historia tillkom, efter att kommunen luckrat upp regelverket litegrann, så sent som år 1993 (observera: inte 1883) – för oss är Viktoria på Gården (och i år Taket) rena rama Barcelona.
Annat var det alltså när jag var ung. Jag oroade mig hela tiden för stadens image, för det sista man ville var att det skulle uppdagas att man bodde i en håla.
Jag försökte alltid se vad en förstagångsbesökare skulle uppfatta runt om i stan, så att man kunde göra kloka val för Umeås bästa när man hade gäster på besök. Då blev det gärna omvägar efter Storgatan västerut, för tillsammans med den oändliga Grubbevägen fick man ihop en imponerande sträcka med tätbebyggda omgivningar, vilket föreslog att Umeå kanske var juste ändå.
Idag är sånt där enklare.
Det räcker med en promenix längs älven.
Nu kom den här sista boomen kanske lite för sent för mig, men jag lovar att stavgå förbi campus när jag är ute och seniormotionerar i framtiden, och jag ska njuta av arkitekturen och anta att ungdomarna interagerar och utvecklas för fullt därinne.

Benny: bilders värde ökar med tiden. Alldagliga ögonblick som fångats av en lins, och som en gång i tiden framkallades och kopierades ut på papper, kan tjugo år senare bli någonting mycket mer. Vad har du för bilder av dig själv genom åren som du bär med dig och har särskilda minnen till?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!