Foto: Niklas Eriksson

Fast – mellan dekadens och högfärdshosta

Benny K undrar vad jag har för relation till Västerslätt, och så mycket kan jag avslöja direkt – att den har förändrats markant, och inte till det bättre. Låter inte det spännande och läsvärt?

Om någon hade frågat mig i mitt tidigare liv hade jag automatiskt tänkt på industriområdet Västerslätt, som såg så stort och spännande ut när man passerade och tittade ner från gamla goda E79:an, särskilt kvällstid. Som barn var jag helt övertygad om att det rörde sig om en helt annan stad, som ingen eller i alla fall få umebor någonsin gav sig iväg för att besöka.
Men det var då.
Nu ser jag omedelbart västerslättare framför mig, när jag hör namnet Västerslätt. Dessa trallgökar.
Och om vi talar om dem, från min roll som nuförtiden rotad Rödängsbo, är första känslan, magkänslan, den av en lättare rivalitet.
Det är nämligen många på Blomstervägen och Timotejvägen som svansar omkring och tror att de är lite förmer än oss andra, med sina fristående hus och generösa dubbelgarage.
Det finns tyvärr också exempel på helt vanliga, strävsamma, kyrkobesökande och hårt arbetande rödängsbor som plötsligt fått spikrak rygg och en överdriven spänst i steget efter att de gjort flytten, klassresan som de ser det, till andra sidan Tvärån.
Att en sån övergång är fullt jämförbar med att flytta mellan Björklöven och Skellefteå, eller Barcelona och Real Madrid, låtsas de inte längre om.
Istället blir kallpratet på HP:s, med oss gamla grannar, lite kortare än tidigare, och nu duger det inte längre med grillkorv och prickig korv, näe, på Västerslätt mumsar man på salsicha och prosciutto.
Cykelfesterna, som av någon outgrundlig anledning fortfarande välkomnar familjer från båda lägren, har förvandlats från en trevlig och avslappnad tillställning till rena derbyt. De har blivit en orgie i kallprat, medan varje underliggande mening försöker vinna den mentala armbrytningen. Detta kalla krig förs bakom stela leenden, med förminskande skämt, dyr whisky, Ittala-glas och trådlösa gizmos som ammunition.
Alla familjemedlemmar sluter upp och försvarar klanens heder. Barnen är aldrig så vattenkammade och artiga som under cykelfesthelgen, med bara månader kvar till julafton, ja, till och med männen skärper sig lite extra i patriotismens anda, och lyssnar för en gångs skull på den bättre hälftens stylingtips, för att inte bli helt utalfad av någon välklädd västerslätts-stropp.
Det har faktiskt gått så långt att männen är med och städar under lördagen, för att kunna presentera ett hem så nära Sköna Hems desinficerade ideal det nånsin går att komma.
Den läskiga pappåsen med gamla matrester förpassas ut, ögonaböj, tillsammans med returpapperet. Onödigt många toarullar staplas i badrummen och förråden får ytterligare påhälsning av kassar med diverseprylar – grejer som ingen, inte ens projektledarmamman, vet om det är användbart, brännbart, farligt, nåt för återvinningen eller möjligtvis värdefullt på den ständigt planerade men hittills aldrig genomförda garage-loppisen.
Lika illa förresten, om inte värre, är det åt andra hållet där vi har Grisbacka. Grisbackaborna har en fasansfull övertro på sig själva och sin genpool och snart är det nog faktiskt bara Rödäng i närområdet som bibehåller en sund, grådaskig och realistisk syn på tillvaron.
Vi ligger inklämda som en sista svennig utpost, ett dike av sunt förnuft mellan all dekadens på Grisbacka och högfärdshostan på Västerslätt.
Ändå är Rödäng grymt att bo på, men som ni hör – det är enbart vår egen förtjänst … inte våra grannars.

Benny; du har ju hittat på, och nästan gjort till en sanning, att grubbeborna inte är de vassaste knivarna i lådan. Det stämmer givetvis inte, men är rätt kul ändå. Skulle du inte kunna fortsätta typecasta invånarna i Umeå. Vad har de olika stadsdelsmedborgarna för typiska drag? Var inte rädd för att generalisera.
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!