Foto: Niklas Eriksson

Den gamle och bottennappet

Nu skäller krönikekamrat Benny verkligen uppför fel träd – när han vänder sig till mig för att få bli utbjuden på en fisketur. Han borde veta bättre.

Jag är en övertygad landkrabba, inte av eget val lika mycket som det är en ren säkerhetsåtgärd. Min fumlighet blir alltför tydlig på båtar i vatten, alltför uppenbar och inte minst – alltför farlig.
Båtliv gör det mot oss klantarslen, det exponerar våra svagheter och brister och skrämmer oss till avhållsamhet.
Det är händiga, tystlåtna, logiska och jordnära män som fiskar och ror och kan slå knopar. Män med valkar i händerna och ansikten som läderväskor, som aldrig drar skiftnyckeln åt fel håll. Såna som instinktivt gör rätt direkt, inte efter att ha klantat sig rejält, kollat så att ingen såg, stått handfallna en stund, nästan gjort fel igen för att slutligen lyckas, typ. Resultatet kommer dock att behöva ses över ganska snart av nån som verkligen kan, och inte lär vi oss heller särskilt mycket till nästa gång, vi tycker bara att det är skönt att prövningen är över för stunden.
”Ta det lugnt” sa Woody Allen till Diane Keaton i filmen Manhattan: ”I´ve been killing spiders since i was 40”.
Där känner man igen sig.
Jag äcklas fortfarande av att trä maskar på krokar – och även om man nu kanske inte längre fiskar på det viset säger det en hel del om min lämplighet.
Jag är alltså inte ens tillräckligt blodtörstig för att fiska, och tycker till och med synd om fisken, de få gånger jag lyckats få napp.
Mest synd är det hursomhelst om de som råkar få mig på sitt ansvar i vattenbrynet. Senast var det Carl-Johan Lindelöf som drog Svarte Petter.
Han hade säkert sett fram emot en härlig dag, en hel eftermiddag med fiskepolarna och framförallt; utan barn – men hamnade bredvid mig, vilket inte var ett dugg bättre. Ingen större skillnad i alla fall.
Lill-Carl hade omöjligt kunna ställa till med mer problem än vad jag gjorde. Jag inledde slarvigt och otåligt, man skulle kunna säga barnsligt, med ett bottennapp på första kastet, med det spö CJ gjort i ordning åt mig, precis lagom till att han var redo att kasta ut själv. Som en god fadersfigur gav Calle (om än motvilligt) sitt spö till mig, antagligen ett dyrare och mer avancerat än det jag först fick låna (det såg ut så på hans blick), under tiden han tog hand om bottennappet. Trettio sekunder senare sitter jag fast även med spö nummer två och räcker det uppmanande mot pappa Calle.
”Jävla sjögräs”, sa jag, ”jävla Berglund” sa han.
Men jag känner alltså flera fiskare, som du märker, några av mina bästa vänner är faktiskt fiskare, så jag skulle potentiellt kunna hooka upp dig med ett par riktigt övertygade flugbindare. Men, du vill nog inte bli rekommenderad av en person med ett så skamfilat rykte som jag, risken är nog stor att du bara får överta min plats som han det inte går att låna ut grejer till.
Dessutom pratar du ju konstant, och det har jag förstått att man inte ska göra när man är ute i strömmen, om man är seriös. Det är tydligen mycket som kan störa fisken, och därmed i förlängningen också fiskaren bredvid dig.
Fiske verkar överlag inte vara någon exakt vetenskap – det handlar mycket istället om att vara efterklok i eftersnacket, då det gäller att leverera de bästa, mest logiska och självklara förklaringarna till varför det inte blev nån fisk den här gången.
Allt påverkar en så känslig och mångfacetterad sysselsättning som fiske – ljus, ljud, vind, årstider, rörelsemönster, kasten, dragen, dagen. Allt.
Men bara man vet exakt varför det inte blev nån fångst verkar det okej att gå hem tomhänt.
Det kännetecknar förresten alla bra hobbys – att de är så pass gäckande att de ger upphov till oändliga diskussionsmöjligheter.
Själv pratar jag gärna om tennis, varför inte easterngreppets (Federer) fördelar kontra western (Nadal).
Snart är det Franska öppna. Kan man kalla det en hobby?

Benny; fiske är alltså inte riktigt min grej, heller. Jag har erkänt i de här spalterna mycket jag inte behärskar, men vet inte om jag läst om dina tillkortakommanden, utöver bilkörning. Således; Benny Karlsson – vad är du riktigt dålig på?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!