Ja, jag "borde" gifta mig

Toppen! Inte ens här kommer man undan. Min s k kompis Benny undrar om det inte är dags för mig att gifta mig snart? Och visst, det borde man väl göra. Se där, ytterligare en grej jag säger att jag ”borde” göra (för er som minns förra krönikan).

Tyvärr är giftermål en synonym till besvär. Inte själva äktenskapet då, även om det också kan kännas som en potentiell belastning. Till er som inte är dösäkra på att ni någonsin vill gifta er har jag förresten en elegant motivering/smörig undanflykt (beroende på vem man frågar). Den lyder så här: ”sambos lever ihop för att de vill – äkta par för att de måste”.
Till giftassugna tjejer generellt kan jag också avslöja att det inte är så klokt att hela tiden poängtera hur viktiga detaljerna är på ett bröllop. Att ni på Monica Geller-vis sedan tonåren fantiserat ihop den perfekta bröllopsdagen. Det gör ingen kille särskilt entusiastisk.
Det är i stället en garanti för att det inte kommer att bli varken roligt eller lustfyllt, och dessutom; att man som brudgum riskerar att bli ställd till svars för allt som inte blev som det var tänkt.
Jag kan inte komma på nåt som känns enkelt med ett bröllop.
Till att börja med är det svårt som kille att hitta nåt snyggt att sätta på sig. Fracken är i och för sig elegant, men glöm aldrig att man då bara är en stråke från att platsa i Symfoniettan. Vit frack känns fräscht, men tydligen får man bara bära sådana söder om ekvatorn – och där är ju inte vi, som bekant. Mitt val skulle nog bli smoking, även om det inte är riktigt korrekt enligt etiketten.
Nästa elände: hyra eller köpa? Jag vill absolut inte gifta mig i hyrda kläder – jag lånar sunkiga skor på bowlingen, det får räcka. Men när jag väl valt att köpa kommer jag snart att vilja ha en dyr smoking också. Man vill ju inte gifta sig i vad som helst, eller hur? Nåväl; den utgiften kommer knappast ens att märkas i den mindre förmögenhet som kommer att spenderas för att fröken Backman ska få heta Berglund. Det gemensamma namnet är ett av de tydligaste resultaten av ett bröllop, men inte ens det tycker jag är helt självklart. Min sambo har ju ett bra namn redan, som dessutom är hennes. Jag förstår inte riktigt varför hon ska ta mitt? Enda anledningen är väl att alla i familjen då får samma efternamn – men motiverar det verkligen alla arbetstimmar?
Man ska böka på med lokaler och datum och inbjudningar och mottagningar och bordsplacering och middag och slutligen själva festen. Men festa får väl främst gästerna göra, inte jag. Bara tanken på att sitta som en uppstoppad pingvin vid honnörsbordet gör att jag ryser. Sen ska man vara livrädd å alla släktingar och kompisars vägnar för att de känner sig tvingade att hålla tal.
Och hur ska man ställa sig till kyrkans inblandning i vårt kyrkbröllop? De är ju inte enbart hyresvärdar, eller hur? Vi svenskar har en unikt sätt att se kyrkan som en bra inramning, men helst ingenting mer än så. Vi ser en dubbelmoral i att stå och lova saker inför en Gud man inte tror på – men då kan man ju med fog undra varför så många prompt ska gänga sig inför Honom?
Själv är jag också fast där, eftersom alla alternativ till kyrkbröllop enbart bevärdigas med fnysningar från min tilltänkta. Men kanske börjar jag nå en mognadsgrad där jag väljer mina krig, och därför kan ingå i detta heliga förbund utan några större protester och markeringar.
Musik måste man också välja. Min kompis Jessica Larsson, numera Larsson-Svanlund, valde Love Theme från Gudfadern. Det var coolt, men nu också använt.
Pär Wiksten i Wannadies lovade förvisso för tio-femton år sen att dyka upp och sjunga sin ”You and Me Song” för mig och Ylva om och när vi gjorde slag i saken… men det känns väldigt snålt att kräva in en tjänst efter så lång tid. Dessutom; om saker man lovade mellan tre och fyra på nätterna var juridiskt bindande skulle ingen hinna jobba heltid.
Som du märker Benny så är det en hel del som ska fixas – och därför kan du inte få nåt klart svar. Du undrade också om ett eventuellt bröllop får krocka med fotbolls-EM. Där kan jag däremot tvärsäkert säga nej.
Jag SKA till Innsbruck.
”Tager du detta fotbollslag – att älska i nöd (vs Turkiet i Eindhoven) och lust (vs Paraguay i Berlin)?
”Ja.”

Benny; med åren följer att man tycker att omgivningen i allt större utsträckning uttrycker sig allt slarvigare. Men nu är det värre än någonsin, lr vad säger du?

Nicklas Berglund

Fler Krönikor
Klicka och läs!