Hur rent måste mjölet vara?

Benny tycker att Håkan Juholt är rolig. Och det kanske är så vi ska se på alltihop – bara skratta åt eländet. För det enda som är säkert är att vi inte kan vara säkra på någonting längre. Det ser media till, trots att deras ursprungsuppdrag egentligen var det motsatta.

Tanken var ju att tidningarna skulle orientera och utbilda folket, och under tiden lära oss att stava och uttrycka oss korrekt. Men riktigt så enkelt är det inte idag. I sin kamp för överlevnad har den tredje statsmakten övergett de flesta av sina principer. Kvar finns dock vissa riktlinjer, till exempel att det finaste de kan åstadkomma är att fälla en statsminister, partiledare eller minister.
Med alla medel.
Människor och företeelser byggs upp och rivs ner med cynisk automatik, och vi läsare kastas mellan ståndpunkterna som en flipperkula. Likadant vad gäller Juhult-affären. Har han gjort bort sig? Ja, typ. Eller? Och hur var det med reglerna? Vem vet, och vem bryr sig egentligen? Det viktiga är att kvällstidningarna lyckas åstadkomma tillräckligt med tvivel för att ha mage att publicera.
Tur att man inte bryr sig så mycket längre.
Det kanske har framgått under åren och alla krönikor på den här sidan att jag är socialdemokrat. Men om det är till någon tröst för er på andra sidan spektrat kan jag försäkra att jag är en mycket oengagerad, näst intill katatonisk socialdemokrat. Jag är sosse på grund av arv och miljö men kanske främst för att jag inte är någonting annat. (Jag har dessutom köpt en I-Phone, så Wordfeud ersätter nu med marginal mitt tidigare samhällsengagemang.)
Jag har velat sluta rösta ganska länge, och då helt felaktigt fått höra att sånt soffliggande är ett hot mot demokratin. Men det stämmer inte, min håglöshet är snarare ett symptom på det verkliga problemet – att inhemska politiker successivt förlorat sina styrmedel och att politiken därmed reducerats till en popularitetstävling i media. En jury de med all rätt är livrädda för.
En sak är dock försiktigt positiv med mediadreven; det så kallade politikerföraktet lär ha minskat radikalt de senaste åren. Nu tycker folk mest synd om våra folkvalda, som riskerar att kölhalas för varje skitsak.
Tyvärr riskerar det här att producera ledare vars främsta egenskap är att de är fläckfria och oantastliga – som om de nästan inte existerat före riksdagsplatsen. Tänk Fridolin. Oförargliga figurer utan de egenskaper som får folk att vilja följa. Snart är det bara Carl Bildt som är en klassisk besserwisser-alfahanne, och är det inte så att man nästan blir lite melankolisk av att se honom läxa upp sin omgivning? Carl Bildts självbild är så grandios att han inte tar någonting någon annan säger på allvar. Framförallt ska inga osnutna journalistpraktikanter i 40-årsåldern tro att de kan sätta honom på plats. De politiker däremot som inte har den typen av gamla-pengar-självförtroende får istället hålla tummarna och förlita sig till att ärliga ursäkter ska tas emot väl av folket när nåt (kanske) har gått snett.
Och hur ska det gå för Jonas Sjöstedt i den här miljön, om han nu blir partiledare för Vänsterpartiet? Det brukar jag tänka på. Räcker det att vara en toppenkille, som han verkar vara? Jag fastnade för honom en kväll när vi hamnade intill varandra på kebabstället Helan och Halvan, precis när han hade börjat göra ett namn för sig. Han satt där för sig själv och skötte sitt och jag tyckte att han verkade väldigt vanlig och juste. Men har en normal, reko snubbe skuggan av en chans när det blir hans tur att röntgas av pressen?
Jag undrar just det. Drevet kommer att älska att ge sig på Sjöstedts helylleimage. Hans mjöl måste vara renare än rent. Finns det såna människor? Juholt var det inte.

Benny: För dig är det givetvis ingen hemlighet att samerna har åtta årstider, dubbelt så många jämfört med oss. Men; har du bonnpöjken som ibland gång går på gatorna som en vanlig man hittat ytterligare årstider? Har staden årstider?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!