Tro´t om ni vill

Benny, det sägs att fan blir religiös när han blir gammal, och det verkar faktiskt vara ett generellt fenomen. Av den enkla anledningen att vi med tiden får allt mer att förlora på att förkasta himmelriket.

Ju äldre desto frommare, med andra ord. Det förändrar emellertid inte att vi successivt blir gnälligare, i våra allt kortare kontakter med den allt yngre omgivningen, men inombords växer sakta men säkert vår ödmjukhet inför alltet.
I samma veva, i takt med att vi blir mer medvetna och erfarna, haltar en viktig jämförelse: Att vårt eget liv väldigt sällan står i proportion till den fantastiska helheten, vilket föreslår att det måste finnas någonting annat, någonting mer. Någonting bortom sega måndagmornar, överfyllda mejlboxar, smaklös kyckling, fri surf på mobilen, Körslaget på teve och all enformighet som vi ser till att omge oss med.
Därför blir det antagandet troligt. Det måste nästan vara så.
Med åren återupptäcker vi en massa saker. Sånt som inte betytt någonting på länge gör det plötsligt igen. Det kan börja med någonting så oskyldigt som längdskidåkning. Innan man vet ordet av åker man runt och skiter i kilometertider utan njuter istället skamlöst av att vara ute i friska luften.
Och det är bara början. En process har startat som mycket väl kan urarta i svampplockning.
Naturen är lömsk, och en allvarlig inkörsport till vidare funderationer som antingen slutar i religiösa grubblerier eller något slags new age-flum. September är en särskilt riskabel tid för oss lättpåverkade medelålders. När hösten sätter landskapet i brand, och slösar så överdrivet med färgerna att man blir alldeles vemodig. De gångerna är det svårt att tro att allt bara är en slump, att träden bara råkar vara sådär vackra.
Jag vet inte om det handlar om Intelligent Design, som vissa kristna falanger försöker sälja in som alternativ till vetenskap, idén om att världen är för fantastisk för att ha uppstått via naturligt urval och evolution, men helt korkad är den uppenbarligen inte.
Fjäll är också misstänkt vackra, har ni tänkt på det? Och havet är grymt förstås. Vattendrag överlag är obefogat bildsköna – som om det finns ytterligare en funktion utöver att bevattna ekosystemet. Särskilt vattenfall är suspekta i sin skönhet. (Bäckar är förresten också fina.)
Naturprogram blir i min ålder en emotionell berg-och-dalbana, rena livsåskådningsprogrammen. Den ena fantastiska fisken efter den andra följs av en charmig groda och märkliga fåglar i alla tänkbara former och färger. Naturen visar upp ett sånt överflöd och variation att man blir helt knäckt.
För att inte tala om stjärnorna på himlen. Eller galaxer. Jag brukar kika på bilder av dem ibland på nätet och skrämma skiten ur mig själv genom att läsa om enorma avstånd och oändliga volymer. Hör här bara. Vintergatan är vår hemgalax och vår sol en av 400 miljoner stjärnor i den. En galax är således vansinnigt stor men trots det finns det, give or take några stycken, 150 miljarder av dem.
Känner du dig liten och smådeppig ännu? Inte… hör här då.
Från början av tideräkningen i universum till dess slut är liv som vi känner till det bara möjligt under en tusendels miljard miljard miljard miljard miljard miljard milljard miljard miljard-del av en procent. Är det inte svårt att känna sig som meningen med livet och alltings centrum med den vetskapen?
Ändå tar jordklotet andan ur en. Den blå planeten är ingenting mindre än ett mirakel, om än kortlivat. Och att vår sol slocknar om fem miljarder år, långt efter att den förtärt oss i lågor, och dömer vår del av galaxen till ett evigt kallt mörker är tyvärr ingenting vi kommer att behöva bry oss om. Vår undergång sköter vi så bra själva.

Benny: mirakel kan se ut på många olika sätt. I Västerbotten kan jag tänka mig att de är lite mer alldagliga än i exempelvis Italien. Men vad vet jag? Kan du ta oss med på en resa genom Västerbottens mirakel under din livstid?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!