Hej hej västerbottningar, hej på er…

Sommarplågan ja, vad kan jag säga om den? Att den känns som en isolerad svensk företeelse, men är det antagligen inte. Alla nationaliteter blir säkert mindre nogräknade när de är lediga hela dagarna och halvpackade på kvällarna. Men här hemma verkar lättsinnet vara planerat och det förtar det mesta av dess charm. I Sverige ska det minsann utses en sommarplåga varje år, och därmed basta. Alla drar sitt strå till stacken för att skapa detta sommartecken; artister skriver ihop enfaldiga låtar, de gapiga reklamradiostationerna nappar förstås och vi går aningslöst runt och nynnar.

”Ingen sommar utan ragga” menade Markoolio men påståendet ”Ingen sommar utan sommarplåga” är nog mer korrekt.
Det här är förstås en sten i skon för folk som verkligen lever för och av musik, och även för såna som jag som kanske inte spelar så värst många instrument men ändå anser sig vara begåvad med en förfinad smak om inget annat. Men musik är bättre än Bailando, viktigare än Vengaboys. Musik sägs ju vara den konstform med bäst förutsättningar att förmedla känslor, och utan att egentligen veta vad jag pratar om är jag benägen att hålla med.
Jag ska också passa på att ta chansen och adressera två irriterande plattityder som förr eller senare ventileras när det talas om musik:
1) ”Jag är en allätare” – vilket givetvis enbart är en förskönande omskrivning av att någon inte har någon musiksmak över huvud taget.
2) ”Jag tycker att texter är jätteviktiga.” Det är de inte alls. Texter är bara viktiga när de är bra, men musik klarar sig alldeles utmärkt utan lyrik. Det viktiga är att nonsenstextens upphovsman eller -kvinna inte tror att de säger nåt viktigt och på ett vackert sätt dessutom.
När det handlar om sommarplågor är nonsenstexter nästan en grundbult – som för att fastslå och poängtera att semestern är den tid då vi svenskar inte behöver bry oss om niotillfemjobb eller hemförsäkringen eller pensionsförsäkringen eller andra viktiga saker.
Riktigt dit hör inte ”Hej, hej Monika” som Benny nämnde. Även om den visst är en sommarplåga är den snarare genial än irriterande, i all sin enkelhet. Ofta är faktiskt enkel lika med bra eftersom det enkla har lättare att komma nära den ursprungliga idén.
Jag hör till exempel inte till de frälsta Uffe Lundell-fansen men har givetvis en tillbörlig respekt för hans produktion genom åren. Trots Lundells digra textskatt, i bok- och skivform, tycker jag bäst om ”(Oh la la) Jag vill ha dig”. Den känns väldigt ärlig. Uffe ville ha nån, satte sig ner och skrev en låt om det, där han upprepar vad det är han vill trettioen gånger. Och vem kan motstå de här raderna, när Uffe sammanfattar:
”… jag vill ha dig,
jag vill ha dig,
äre riktigt klart…
eller – ska jag förklara mig?”
Årets redan utsedda sommarplåga är ”Vill du ligga med mig då?” och jag kan med stolthet säga att jag hittills inte hört den (ett stadium som dessvärre antagligen är i övergående). Hur som helst låter titeln väldigt fåraktig. Jag skulle hellre lobba för att vi väljer en Bob Hund-låt istället. De spelade på Umeå Open tidigt i våras och då fick en fullsatt Idunteater återigen njuta av deras krokiga sound och säregna prosa. Vad sägs förresten om den här raggningsrepliken: ”Det skulle va så lätt för mig att säga att jag inte hittar hem… men det gör jag… tror jag.”
Skulle inte det kunna vara ett alternativ som mantra i sommar, istället för ”Vill du ligga med mig då?” För om det nu är bestämt i någon instans att vi ska ha sommarplågor borde vi göra det bästa av situationen. Låt oss göra oss av med ”Sommaren är kort”, ”Sommaren i City 1990”, ”Ingen sommar utan ragga” och ersätta dem med bra sommarlåtar. Nyss nämnda bob hund-hit eller ”Sommartid” med Magnus Uggla. Jag kan till och med tänka mig att backa upp ”Summertime” med Will Smith.
OK?

Benny: Jag vet att du är en fiskenörd och ibland ser du lyrisk ut du pratar om en katalog som heter Napp och Nytt. Hur i hela friden kan de komma sig?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!