Titta han snackar!

Benny undrar om jag verkligen har någon chans att hinna med min trut som kastar ur sig saker mest hela tiden. Just nyårslöften har jag aldrig avlagt, men Benny har givetvis en poäng ändå – jag pratar väldigt mycket, och inte sällan handlar det om saker som ”man borde göra”. Inte sånt man nödvändigtvis ska göra utan mer slackigt borde göra.

Ett exempel som återigen var aktuellt under mellandagarna är att ”man egentligen borde lämna tillbaka alla presenter man fått i julklapp och köpa tillbaka dem till reapriset”. Ja, egentligen borde man göra det – men, jag har hittills aldrig gjort det, och prognosen för framtiden ser inte mycketbättre ut.
Så är det med mycket. Det snackas en hel del men det händer inte tillnärmelsevis lika mycket.
Man borde öppna ett sommargym på Bettnäs.
Man borde skapa ett teveprogram av enbart tittar-MMS.
Man borde skriva en bok som förklarar konstiga uttryck som ”den springande punkten”.
Man borde ta fram ett konstgräs för tennis.
Man borde starta en egen idrottsförening för barnen på Rödäng.
”Mycket snack och lite hockey” som någon sa.
Men det finns en liten ljusning, för jag har åtminstone börjat skämmas en aning över att jag inte genomför särskilt mycket av allt jag pratar om.
Det betyder dock inte att jag slutat babbla.
Jag och Jon Rönström och Niklas Jonsson har till exempel under hösten pratat om att sälja snöbollar på ställen som Dubai och Los Angeles. Herregud, man gör det inte lätt för sig alla gånger när man låter munnen gå (efter två öl). Jag fick den där idén redan förra vintern, under en helg i Hemavan, när nyheterna visade hur gräset stod och vajade i slalombackarna i Alperna. Då gick det upp för mig att snö kommer att bli Västerbottens inlands räddning. Snö kommer att bli oerhört exklusivt i framtiden – någonting man kan sälja både som produkt och upplevelse.
För att marknadsföra det här på bästa sätt började vi planera att öppna en brand-store i L.A. som bara skulle sälja en enda sak – snö i olika former (tre öl).
Vi planerade också att filma våra försök i en dokumentär om ett till synes hopplöst projekt.
Personalen skulle vara arketypiska svenskar – blonda tjejer och blonda killar. Naturligtvis skulle Dolph Lundgren och Vickan Silvstedt vara där och krama snöbollar och starta snöbollskrig på invigningen (fyra öl).
De skulle ha Lovikkavantar på sig.
Att kanske Kamprad skulle vilja vara med och sälja snöbollar kändes inte alls otänkbart. IKEA säljer ju svenska köttbullar överallt – och varför skulle inte snö kunna vara nästa handkramade succé?
Vi ringer Kamprad! (fem öl).
Vi lyckades dock redan under första kvällen identifiera några problem. Till att börja med ville vi ha en ekologisk approach på projektet. Och hur skulle vi då kunna forsla snöbollarna till L.A.? Det kändes dubbelmoraliskt att bidra till en massa koldioxidutsläpp (eller vad det nu är som är problemet med jetbränsle), som redan är en av anledningarna till att snön börjar bli utrotningshotad. En lösning var att krama snö på plats. Kanske från ishallarna där borta? Men skulle snöbollarna bli ”svenska” då? Kanske om svenskar kramade den med svensk teknik?
I november ljöd dock gong-gongen när vi hittade en produkt på nätet som heter Supersnö. Den innovationen gjorde våra ansträngningar överflödiga. Supersnön håller i veckor, oavsett temperatur, och ska enligt upphovsmakarna kännas som the real stuff. För oss betydde supersnön främst en hedersam reträttväg ur det där knäppa projektet. Det var skönt eftersom man borde prata lite mindre och göra lite mer.

Benny; de där snöbollarna skulle eventuellt kunna förvaras hemma hos folk. I frysen. Här finns förresten en hel del andra konstiga saker redan. Vår frys hemma är i princip full, men det mesta däri rör vi aldrig. Hur ser det ut hos dig?

Fler Krönikor
Klicka och läs!