2 + 2 = 5

Benny undrar om vi svenskar är redo för ett nygammalt feodalt styrelseskick, litegrann som Dubai. Det får mig att undra; har du hört talas om ”den svenska modellen” Benny? Och då syftar jag inte på Victoria Silvstedt eller Marcus Schenkenberg, utan ett sätt att planera och sköta vårt samhälle som väckt en hel del uppskattning och beundran runt om i världen. Låter det bekant?

Den svenska modellen byggdes på jämlikhet och solidaritet och i alla fall ett stänk av jämställdhet – där de som har mest får finna sig i att chippa in lite mer jämfört med de som har lite mindre. Nu ska det ju sägas att det är ganska länge sedan det här tilläts fungera. Globaliseringen kom emellan, och de fria rörligheterna. Men även imagemässigt har solidaritet som grundkoncept tagit en hel del stryk på sistone.
Offentlig sektor har blivit en av de fulaste ordkombinationerna en svensk kan föreställa sig. Monopol är också ett svärord, och det verkar inte hjälpa hur många avregleringar som kraschar och brinner – merparten av oss verkar föredra dåliga lösningar framför statliga, inför risken att betraktas som en hopplöst daterad kommunist antagligen.
Allt färre är naiva nog att hålla kvar vid mossiga ideal. Nu ser vi framåt istället och frontar mycket hellre konkurrens som universallösning. För om man inte förespråkar konkurrens tas det som ett svaghetstecken, ett bevis på dåligt självförtroende, som att man inte tror sig kunna tjäna på, och som det heter ”stå sig” i, konkurrensen. Och som vanligt är det dem med stort försprång som är de ivrigaste förespråkarna för den heliga men sällan särskilt rättvisa konkurrensen.
Jag råkade gå förbi Rådhustorget på 1 maj och där var det glest i leden, när förstamajtågen strålade samman mitt i stan. Jag skulle opassande nog göra affärer med ett multinationellt storföretag som skövlar regnskog och har förtvivlat svårt att ge sina städare schyssta arbetsvillkor och skyndade därför bara förbi. Men det verkade inte vara något fel på engagemanget från pulpeten på Apberget i alla fall, även om jag fick känslan av att de hängivna blir mer övertygade men på samma gång betydligt färre – som om samma mängd entusiasm nu fördelats på färre personer. Retoriken ekade därför lite tomt bland husen vid torget.
Gemenskap är helt enkelt inte särskilt modernt på 2000-talet. Individualism har ersatt samhörighet och Karl-Bertil Jonsson har reducerats till blott en pittoresk halvtimmes underhållning på julafton. Och inte hjälps saken på något sätt heller av att Torsten Flinck går ut och deklarerar att han snattar ”från de rika” i livsmedelsaffärerna ute på Tyresö. Tvärtom. Med såna vänner behöver man knappast fiender.
Politik blir liksom allt annat här i världen allt svårare att förstå sig på, på flera sätt. Det blir mer komplicerat i och med att allt fler saker påverkas av varandra men även mer svårbegripligt eftersom allt ska tröskas runt i media varv på varv. Alla inblandade verkar ha accepterat att politik inte längre bedrivs bland de tidigare så populära gräsrötterna utan är enbart en fråga om hur man uppfattas i teve.
Sociala medier ges också oerhörd betydelse utan att någon vet riktigt hur. Men man måste ”vara där”.
Jag själv jobbar fortfarande hårt med att bearbeta det faktum att Moderaterna är vårt nya arbetarparti. Det stämmer säkert, men är samtidigt så överraskande att Reinfeldt och Co. nog får ha lite tålamod med att vi inte riktigt kan det där som ett rinnande vatten ännu.
Glömde förresten att kika efter Anders Ågren där på torget, men med tanke på partiets nya roll var Moderaterna säkert väl representerade under arbetarrörelsens alldeles egna dag.
Det tog längre tid än beräknat, men 2+2 blev slutligen 5.

Benny; de flesta som läser dig vet att du lider av celebrital magnetism, dvs att du drar till dig kändisar. Hur är det med djur är min fråga? Nån magnetism där att tala om? Tänkte på den där killen som krockade med en björn när han åkte lössnö i skogarna runt Funäsdalsberget. Har du haft några animaliska kontakter av tredje graden som är värda att nämna?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!