Personligt ansvar är jätteviktigt*

Ja, vad är det för samhälle som skapats runt omkring oss? Jag höll på att skriva ”vi skapat åt oss själva” men så känns det inte. En hyperaktuell fråga från Benny, för en gångs skull.

Som det blivit har vi alla tänkbara möjligheter, många gånger större jämfört med alla generationer före oss, men trots det verkar det som att allt färre människor njuter av dem och räknar sig som lyckade och lyckliga. Ett uppenbart I-landsproblem givetvis, men ändå inte utan vissa tydliga och högst verkliga orsaker. En av de värsta; att vi inte klarar av någonting själva längre. Och det känner väl var och en, hur ömsom hopplöst, ömsom irriterande det är att stå handfallen inför snart varje detalj i livet. Vart vi än vänder oss väntar någonting som vi inte klarar av utan assistans och support.
Det ska vara kvalitetssäkrat och godkänt och i alla avseenden certifierat. Och är det inte nåt handgripligt som blir oss övermäktigt stupar vi förr eller senare på uppgraderingar av diffus mjukvara. Det är en fortgående och framförallt grundlig avveckling av bytessamhället – där slaktaren kunde få lite hjälp med att dika ur en myr om han bjussade på några kotletter, när folk hjälptes åt att fixa det som behövdes, utan att skicka en saltad faktura.
Men våga inte för ett ögonblick tänka tanken att fixa någonting själv, för om det inte görs efter konstens och EU:s alla regler så blir försäkringsbolagen tjuriga och då kan du hälsa hem, kort och gott. Det är svårt att inte tro att det här är en del av en plan. Det är nästan så att vi inte ens förväntas att hålla rent efter oss själva längre, utan den bästa lösningen verkar vara att vi ska jobba ännu lite mer för att kunna hyra in den lokalvårdande kompetensen från någon annan. Barnen kan vi lika gärna leasa ut också, och anmäla till en herrans massa fysiska aktiviteter som vi sen ska dräpa oss för att hinna skjutsa och hämta dem ifrån. (Vi har ju jobb att sköta!)
Antalet avtal vi ingått är oräkneliga, och det är en svår balansgång att uppfylla allt finstilt i dem. Vi har lyckats omge oss med säkerhetsnät av produkter och tjänster, ett nät tänkt att lugna våra nerver som tyvärr bara lyckas med precis motsatsen. Det går aldrig riktigt åt helvete längre men priset för det är att det aldrig känns riktigt bra heller.
Binda räntan eller inte? Fast elpris eller rörligt? Hela tiden ställs vi inför hopplösa val, som för att ge sken av att vi har någonting att säga till om, samtidigt som de misstag vi privatpersoner gör oss skyldiga till tenderar alltid att bli mer ödesdigra än de institutionerna står för.
Att reducera antalet misstag blir därmed en livsuppgift, att slå sarg ut för att använda en hockeymetafor. Eller åtminstone se till att du inte får skulden för någonting. Sitt ner i båten och gör ingenting som kan äventyra renoveringen av ert badrum. Den här defensiva grundinställningen påverkar givetvis alla organisationer, ni har säkert stött på den nya trögheten – där ingenting blir gjort. Hängslen och livrem är obligatoriska inför varje litet beslut och de stora besluten undviks efter bästa förmåga. Precis som vi konstaterat på den här sidan tidigare: Personligt ansvar är jätteviktigt, men inte lika viktigt som att undvika det.
Vi börjar närma oss den fullständiga motsatsen till livet i skogen som du talar om Benny, där vi klarar oss själva och lever av vad naturen har att erbjuda. Det är en större utopi än någonsin tidigare. Vi är så domesticerade vid det här laget att naturen inte säger oss nåt längre, där finns ingenting för oss att hämta. Vi är ett folk av sommarkatter som snällt får ställa oss in, visa oss från vår bästa sida och hoppas att nån i närheten öppnar en burk Sheba Ishavstorsk.

Benny; jag läste en recension av Édouard Levés bok ”Självporträtt” – en självbiografi som enbart består av påståenden. Typ: ”Jag sorterar i stort sett mitt avfall. Jag blir sömnig av att dricka. Jag trivs bättre liggande än upprätt och bättre upprätt än sittande…” osv. Kan inte du göra nåt liknande – en hel krönika med enbart påståenden?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!