Middagsstund med Beppe

Hmmm… tusen tack Benny, det där var ju ovärderligt – men, en liten detalj bara – när jag ställde frågan om alternativa sysselsättningar för två veckor sedan menade jag givetvis att du skulle skriva om dig själv, vad du har smitt för planer som av någon anledning inte förverkligats – inte gå och förvandlas till min livscoach på det här viset. Lite grann som vi gjort alla andra gånger under våra fem år med krönikepingis.

Nåväl, gjort är gjort.
Men efter den snusförnuftiga och framförallt icke efterfrågade uppläxningen känner jag inte riktigt för att ställa mig i köket blott för dina smaklökars skull. Möjligtvis kan jag tänka mig att stå ut om det kommer några till och spär ut sällskapet, som Beppe Starbrink gör i Go´kväll, där gästerna får välja fyra personer till bords.
Ibland brukar jag faktiskt dröja mig kvar på SVT när jag ser att middagsinslaget är på gång, i praktiken enbart för att få veta hur högtravande val huvudpersonen gjort den här gången. Det brukar bli mycket av Karl Marx och Jesus, Selma Lagerlöf och Nietzsche och då undrar jag alltid vilka de egentligen skulle vilja träffa. Men det är inte så enkelt som man först kan tro att plocka ut dem, för de där valen säger en hel del om din person, och man vill ju inte att folk får fel uppfattning.
Jag ska exemplifiera det genom att redogöra för hur jag skulle tänka.
Två av mina gäster är ju redan klara, eftersom du Benny uppenbarligen bjudit in dig själv, och sen måste ju även Beppe själv få plats vid bordet, vilket jag inte ser som något problem, tvärtom. Bara att få säga hans namn är trevligt – Beppe. Känn på det… Beppe. Avkopplande, visst? Dessutom är han positiv och glad, borderline käck faktiskt – och en av få Facebook-kompisar jag har som faktiskt lägger ut både roliga och läsvärda uppdateringar. Bland annat fotade han sin frukost en gång och undrade om någon visste vilken film han snott upplägget från. (Svaret var ”Mångalen” – jag kunde inte!)
Men direkt efter Benny och Beppe blir det känsligt. Det krävs nästan att jag gör två olika listor – en fullständigt uppriktig med mina förstaval, och en som är anpassad till att programmet faktiskt sänds i teve och ses på av miljoner. Man vill ju ändå förmedla en så sofistikerad bild som möjligt.
Meg Ryan skulle komma in på min ärliga lista. Jag vet – hon har genomgått vissa estetiska förändringar, men jag förtränger det effektivt och håller fast vid 80- och 90-talets versioner av Meg. Nästa gäst blir också en kvinna – för underhållningens skull, och en hel del looks också, Sarah Silverman – planetens roligaste människa just nu. Det svenska inslaget får bli Tilde Fröling, även hon begåvad med ett fördelaktigt yttre. Att alla ser bra ut kan faktiskt vara en slump men jag håller med om att det verkar misstänkt, och alla genusjunkies har säkerligen en bestämd och inte så smickrande analys. Helt ärlig är det alltså besvärligt att vara.
Således; dags för min offentliga lista, låt oss kalla den plan A, som upplevs uppriktig eftersom jag gör mig till, men ändå inte för mycket. Nu får plötsligt författaren Cormac McCarty plats, som jag gärna skulle snacka med om hans Gränstrilogi, och Vägen förstås – även om jag förmodligen inte skulle få en syl i vädret eftersom ni-vet-vem sitter vid samma bord, med sitt krokodilhuvud (små öron, stor mun). På den här listan platsar även Jimmy Page som spelade gitarr i Led Zeppelin och styrde den supergruppen med fast hand. Och avslutningsvis, tja… vad ska jag dra till med – skådespelaren Bill Murray kanske? Vem vill inte ha Bill som polare?
Vad har vi då lärt oss idag? Jo, att av de två ordspråken ”Ärlighet varar längst” och ”Lagom är bäst” är den senare mer användbar och funktionell.

Benny; hur ska jag skriva det här så att du inte under några omständigheter kan missförstå? Jag skulle vilja ha din åsikt (inte min) kring dagens barn och ungdom. Hur har de förändrats sen du gick i väst, keps och äppelknyckarbyxor?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!