Jag, en gammal aktiemissbrukare

Benny Karlsson refererade från sin vardag förra veckan och det var i alla fall lite roligare än James Joyces klassiska 1900-talsroman Odysseus – där läsaren får stå ut med blott en dag i Dublin, flortunt utbredd över en sådär 800 sidor. Och om du undrar – näe, jag har inte läst mer än tjugo sidor av Odysseus, men man kan ju ändå föreställa sig de övriga 780, eller hur?

Hur som helst undrar Benny plötsligt om jag är en aktiv pensionssparare, eller en ivrig spekulant på börsen. Trots att jag tror att han redan känner till svaret.
De där orangea kuverten har jag aldrig sett insidan av. Jag eskorterar dem raka vägen till pappersinsamlingen utan att passera gå, med rynkad näsa, som vore de påsar med hundbajs. Den pension vi eventuellt kommer att få lär bli en skymf i vilket fall så varför må dåligt av det under hela sitt vuxna liv. Det får väl räcka med att man gnäller om det högt i kassan på Konsum om tjugofem år.
Inte heller tror jag att det hjälper på nåt sätt att öppna kuverten, och göra så kallade ”aktiva val”. Det enda som skulle hända är att ansvarsfrågan flyttas… åt mitt håll – och jag vill åtminstone kunna skylla på någon annan som senior.
Med aktier är det delvis en annan sak. Jag ägde såna under en period – och förvandlades till en index-junkie över en natt. Jag var garanterat inne och kollade utvecklingen tjugo gånger varje dag. Det bör kanske tilläggas att det här var i slutet 90-talet och börsen var rena Klondike, en vansinnig valutapress som förstörde omdömet för många och känslan för pengars värde hos alla inblandade. Jag hade köpte Jonas Birgerssons Framtidsfabriken, tidigt och billigt, vilket betydde att jag tjänade lika mycket på börsen som jag gjorde på jobbet.
Mot mina principer – men hey, vad kan man göra.
Snart var jag mer intresserad av mina aktier än av mitt minimum-wage-kneg på reklambyrån. Det var helt knäppt. Folk man trodde man kände skulle börja day-trejda.
Lite påminner det är faktiskt om för några år sen när folk man trodde man kände sa upp sig för att bli pokerproffs.
Men givetvis bedrog snålheten ganska snart visheten, eller hur man nu ska se det så här i efterhand. Jag hann göra mig av med mina Framfab ett par veckor innan de mångdubblades i värde. Men för all del även cirka tolv månader innan de förvandlades till dyrt skithuspapper.
Min lärpenning: Man ska inte vara för engagerad i kapitalspekulation. Det är osunt. Det är ett spel med pengar och av såna blir man en av två saker – missbrukare eller pank. Det finns liksom bara två tänkbara slut.
Saker ska heller inte vara så diffusa som aktiespekulation via nätet. Människor mår bäst om vi kan följa ett skeende från A vidare till B, C och slutligen Ö. Genvägar är otillfredsställande.
Saker som är användarvänliga betyder att man inte behöver förstå nåt – men vi vill göra det. I varje fall mår vi bättre när vi fattar litegrann på vägen. Man ska bygga sitt hus för att vara lycklig, sägs det – inte köpa nyckelfärdigt. Jag ser poängen.
Det betyder att man kan laga, underhålla och förebygga. Inte bara vara helt utlämnad, som en labbråtta, till att saker funkar, flyter på och inte går sönder med jämna mellanrum.
Ingen bor i skogen, sägs det. Men var inte för säkra på det. Berglund kan vara på väg ut till en eremitliknande tillvaro i ett torp långt ifrån dig – och långt från PPM-val, elavtal och telefonförsäljare.
Men mest troligt blir jag kvar på Rödäng, kanske blir det fler svängar upp till Hemavan istället. Och till er som jobbar inom vad som ska likna servicenäringen däruppe – det är lugnt: ni behöver inte göra er till. Det är bara hemtrevligt och old-school med tvära locals som ser varje turist som ett irritationsmoment.

Benny; vem har inte drömt om att göra nåt helt annat? Själv skulle jag gärna ha ett kombinerat minibibliotek och café – där jag kunde sitta och läsa och sörpla kaffe hela dagarna. Men intäktsmodellen känns lite darrig, så därför har det aldrig blivit av. Vad har du för alternativ?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!