Högtalare vs hörlurar

Benny undrar vad jag använder musik till? Om jag möjligtvis är så negativt inställd till fysisk träning att jag behöver förleda tankarna med käcka tongångar för att stå ut. Nu är ju Benny ingen träningsnarkoman direkt så han är delvis förlåten, men låt oss göra en sak helt klar; det finns ingen som helst anledning att ha musik i öronen under träning.

Framförallt inte ute på löprundan – det tar effektivt kål på den monotoni som är en av fördelarna med att springa. Löpning ska vara enformigt, men många verkar livrädda för tystnaden och fyller därför skallen med enfaldiga up tempo-beats. Enda undantaget är förstås gruppträning av typen body-pump och yoga och sånt – där musik får anses ha ett visst berättigande.
Men det är stor skillnad på musik i högtalare och musik i lurar. All skillnad. I grupp är musik vanligtvis bra för gemenskapen men musik i hörlurar kommer alltid att vara motsatsen – alienerande och på gränsen till oförskämt ibland. För tjugo år sen var jag ute på en pub i Göteborg i nåt sammanhang. Mitt gäng hade stämt träff med ett annat gäng och i det fanns en tjej som satt med en walkman (det hette så på den tiden när det var kassettband som gällde) hela kvällen. När vi åt, när vi drack öl och när vi kastade pil. Jag var rätt säker på att hon var galen, men det visade sig att hon bara var före sin tid.
Överlag har det adderats alldeles för mycket teknik kring träning nuförtiden. Folk tassar omkring med pulsklockor och smarta telefoner som nästan verkar vara viktigare än själva löpandet. Särskilt de nya apparna, med GPS-tjänster, som tar reda på exakt hur långt du sprang och hur fort det gick är irriterande i sin exakthet. Det suddar ut hurtbullens mänskliga rättighet att överdriva både längden på passet och givetvis även hur fort det gick, ett inslag som har varit hur naturligt som helst fram till nu.
För eftersnacken är en viktig del av att träna – och hur kul blir det om det inte går att frisera sanningen litegrann?
Varje demografisk träningsgrupp morsar på och talar med varandra i någon utsträckning. De som löper hälsar när de möts, förutsatt att man verkar ligga på ungefär samma kilometertider (och att de inte har hörlurar förstås), och ännu trevligare är nog längdskidåkarna. Kanske förstärks den sociala samvaron av att vi ofta startar och går i mål på samma ställe – hur som helst tar sig vilt främmande skidåkare tid att utbyta artigheter om väder och valla.
De flesta grupperingar verkar känna en spontan välvilja mot likasinnade motionärer – vi antar att vem som helst med den goda smaken att välja just vår träningsform torde vara hyggliga personer. (Det enda ställe där all kontakt undviks efter bästa förmåga är på gym – och den tystnaden säger säkert någonting.)
Men klokast av alla är nog tennisspelarna – de som har valt Sporternas Sport – och de interagerar logiskt nog mer än andra. I tennisens omklädningsrum känner ingen vid några generationsgränser utan alla snackar med alla. En annan detalj, utöver det goda sällskapet, som också uppmuntrar konversation är allt som kan gå snett i tennis – och vanligtvis gör det: serve, backhand, forehand, volley eller kort och gott fotarbetet. Säger en tennispelare att ”fotarbetet inte stämde” betyder det att alla slag sög den dagen, med ett möjligt undantag för serven (även om det inte är troligt).
Så för att slutligen svara på din fråga Benny; musik använder jag främst när jag städar. Från min skivspelare bör tilläggas. Spotify är praktiskt men trist. Just nu förresten helst ”A day at the races” med Queen.

Benny; alla månader har sina fördelar och sina höjdpunkter – utom stackars januari. Här är det landbryggor in som gäller för varje svensk. Folk sitter hemma och står ut bara. De försöker dra ner på saker – nöje, mat, dryck och konsumtion. Måste det verkligen vara så – vad har du för plan för att glada upp januari?

Fler Krönikor
Klicka och läs!