Magrutor trumfar alltid bilringar

Benny gillar Biggest Loser och undrar vad jag tycker om den programserien, som vid första anblicken kan verka förfärlig. Men Biggest Loser är en av de där sakerna som är enklast att ogilla om man inte vet så mycket om dem. Dessutom gör namnet serien en rejäl björntjänst – det är ju både populistiskt och aningen nedlåtande, men framförallt är det missvisande. Deltagarna är alla vinnare av vad jag förstår – bara i olika storlekar.

Men ändå; att vi accepterar, ja till och med följer, Biggest Loser kan ju också ha rätt mycket med tillvänjning och avtrubbning att göra. Den historiskt svaga konkurrensen som omger programmet på alla sidor i tevetablån – ”Svenska haggor i Hollywood”, ”Med damp i Tylösand” eller ”Jersey Shore” – i det skenet är Biggest Loser faktiskt ganska humant, nästan varmt medmänskligt. Det är faktiskt inte ovanligt att man som tittare kan inbilla sig att hela produktionen verkligen bryr sig om de som deltar, och inte bara är ute efter tittare att sälja snabbmat och träningsutrustning till. För Biggest Loser handlar inte bara om tjockisar som blir smala – det handlar om människor som förlorat allt hopp men får det tillbaka, och sånt är alltid sevärt oavsett om det sker på bioduken eller i verkligheten. Alla gillar vi Askungesagan – särskilt när tjockisar blir smala.
Viktminskare är nämligen någonting av det finaste man kan vara. Det påståendet stämmer i varje fall till hundra procent i USA. De som lyckas halvera sin vikt där borta hälsas som äkta pionjärer och hyllas som om de vore astronauter. För en amerikan verkar det vara en jämbördig utmaning – att gå ner i vikt och ta sig till månen. Det finns dock några orosmoln på den annars så vackra horisonten mot vilken vi kan urskilja trimmade ex-tjockisar på väg hem till sina familjer – att programledarna Jillian och Bob fått en släng av det storhetsvansinne som tydligen drabbar alla som får för mycket kameror och ljus på sig. Just i det här programmet har två personliga tränare lyckats inbilla sig själva att de även är praktiserande freudianska psykologer. Det börjar nästan bli lite löjligt – för även om enkla lösningar är de bästa verkar det inte trovärdigt om det alltid är samma enkla lösning som fungerar.
Legitimerade psykologer torde få dåndimpen när de hör och ser träningsaposteln Jillian genomföra sin unika mix av exorcism och regredieringsterapi samtidigt som hon vrålar otidigheter till en patient i cykelbyxor som snubblar fram på löpbandet. Enligt Jillians teori beror all övervikt i grunden på jobbiga upplevelser i barndomen eller traumatiska händelser senare i livet, och bångstyriga deltagare, som inte vill gå med på den beskrivningen, antas leva i förnekelse – och såna måste fås på bättre tankar och frigöras under stenhård och framförallt ovan träning tills de knappt vet vad som är upp och ned.
Det är lite inkvisition över upplägget, och i Biggest Loser har den med magrutor alltid tolkningsföreträde framför den med bilringar. De som väger ett par hundra kilo antas ha tagit så många dåliga beslut på vägen att de kan omyndigförklaras av programledarna – litegrann som i Lyxfällan.
Västvärldens valfrihet ligger alltid i bakhåll för att bestraffa oss för vårt överflöds skull och våra möjligheter. Därför avskaffas den fria viljan under några månader på Bob och Jillians internatskola, för att förhoppningsvis ersättas av en stark vilja. Och även om människan inte kan göra vad som helst med blott viljekraft klarar vi vanligtvis av betydligt mer än vi tror. Sällan blir det lika tydligt som i Biggest Loser. Det är riktigt inspirerande faktiskt.

Benny; vi försöker ju skriva vettiga saker här varje vecka, och även om vi lyckas hitta frön då och då kommer det alltid att finnas de som sagt allting så mycket bättre. Jag läste ett för ett tag sen ett sånt exempel, av Harry Martinson: ”Hoppet i vår tid måste produceras. Det finns inte mer att få färdigt.” Kan inte du välja ut de ordspråk och citat du tycker bör läsas?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!