Jazz – musik köpt ”i växten”

Benny, jag skulle mycket väl kunna påstå att jag ska på Jazzfestivalen, men innerst inne vet jag att det inte kommer att bli av. Och det av ett flertal anledningar, varav i princip ingen har med musiken att göra.

Jazz är toppen, på många sätt – framförallt är det inte schlager, vilket förlåter en hel del enerverande fusion, och allt experimenterande som pågår därute. Ej heller är det tillrättalagt, inställsamt eller banalt – med andra ord; ett trevligt undantag i den kommersiella, wejlande jämmerdal vi befinner oss i, fast mellan Idol och schlagerfestivalen.
Det största motståndet till Umeås internationella jazzfestival ligger istället i en vag föreställning jag har om att huspasset fortfarande är jättekrångligt. Krångligt i det här fallet betyder inte krångligt på riktigt utan är bara en omskrivning för ”dyrt”. Tillhör man dem som mest vill hänga runt på Folkets Hus och talla på den intellektuella atmosfären blir priset lite väl högt. Först när man vill se och höra mycket jazz blir kortet ett ekonomiskt alternativ.
Men huspasset ligger helt i linje med jazzens personlighet – den ska vara lite svåråtkomlig. Det är givetvis ingen slump utan någonting som jazzkatterna värnar om. Att äntra deras värld ska vara som att ta sig in i jordens atmosfär – inte helt friktionsfritt alltså. Hur skulle de se ut annars, om vem som helst kunde valsa rakt in i jazzens sköte? Den här protektionismen är förresten ingenting som är unikt för jazz, utan den hittar vi hos alla subkulturer. Dödsmetall-fans till exempel vill gärna pracka på sin omgivning stenhård, ångestmättad metal, och förklara vad som är så bra, men de skulle samtidigt bli förtvivlade om alla faktiskt började digga den. ”När för många håller med mig börjar jag alltid misstänka att jag har fel” som Oscar Wilde sa.
Det som skiljer jazzfantasterna från övriga musiclovers är att de ser sin musik som den mest utvecklade versionen, lika komplicerad som viss klassisk musik men med improvisationen som prick över i:et.
Tvärvetenskaplig skulle nog många vilja hävda – när den matematiska grunden möter den humanistiska, geniala improvisationen i en hyllning till människan när hon är som bäst. Men att så många akademiker tyr sig till jazzen är nog lika mycket en åldersfråga som att det skulle finnas en korrelation mellan höga studieskulder och jazz. Andelen new wave-fans och emo-anhängare ute på de olika fakulteten är antagligen på stark frammarsch, as we speak.
Men 40-talisterna är som galna i sin jazz, och det är förståeligt. Ingenting som tillhör deras generation är i närheten av att vara lika coolt. Varken dem själva eller nåt annat har åldrats med samma värdighet. Egentligen är det fantastiskt – att kunna fastna för nåt på 50- och 60-talet och fortfarande, efter ett halvt sekel, stolt kunna hålla fast vid utan att bli alltför hånade av yngre generationer.
Det lär inte hända Tokio Hotels fans, eller Lady Gagas eller de som dyrkar DJ:s som mixar andras låtar, vanligtvis samma varje gång. Synten dog, punken är kanske inte död men den luktar väldigt konstigt och även rocken är illa däran.
De lider av samma kortsiktiga marknadsekonomi som allting annat – ingenting görs längre för att hålla i längden. Exempel: Jag och Y diskuterade förra veckan om vinterjackan vi ska köpa till Nummer Två skulle vara i storlek 146 eller en väl tilltagen 152:a. Vi kom fram till att ingen annan köper kläder ”i växten” längre – eftersom barnen aldrig hinner växa i dem. Då är det lika bra att den är i rätt storlek när den går sönder.

Benny: Umeå Jazzfestival tar en helg i anspråk i Umeå, likadant gör det färskare evenemanget Umeå Fashion Wknd. Vilka festivaler och högtidsdagar saknas här i Västerbotten? Hitta på ett gäng. Det borde inte vara svårt, nu finns det ju till och med en Kanelbullens Dag.
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!