”Tänk på barnen i Biafra”

Benny Karlsson vill att jag försvarar mattanterna som yrkesgrupp, efter hans påhopp på dem förra veckan. Men även om det skrevs några hårda ord då undrar jag om den här frågan inte kommer tjugo år för sent – för bespisningspersonalen på våra skolor har liksom redan gjort en imagemässig klassresa. Idag känns de som välutbildade dietister, med ekologiska, närodlade… ja, kanske till och med utvalda produkter i grytorna. Vitt skilda från de surmulna tanter med hårnät och träslev som serverade mig. Som ansåg att det inte fanns någon dålig mat utan bara dålig inställning.

Vid den tiden vilade en sträv stämning i storköken, ett resultat av det kalla krig som rådde mellan missnöjda ungar och hårt ansatt personal. Maten var liksom bara ett nödvändigt ont, som det ansågs bäst att inte prata så mycket om. Varje ansats till att kommentera smak, temperatur eller konsistens betraktades som bortskämt – för egentligen skulle vi vara glada över att få mat över huvud taget, det var det minsann inte alla som fick. Just vår generation ombads tänka på barnen i Biafra när det tog emot vid luncherna.
Och vår mentala styrka sattes på prov varje vecka. Inte minst av de dallriga fiskbullarna, som mycket väl kan ha varit designade för att sänka de generella förväntningarna, och få all övrig mat att framstå som riktigt hyfsad. (Fiskbullarna hade förresten den unika egenskapen att de inte fastnade på gafflar, och att det inte gick att spetsa dem med framgång var lite märkligt och inte så matlikt.)
Fiskbollarna följdes upp av välkokade korvgrytor – där morötter, korv och potatis presenterades i en grumlig vätska, och att pölsan sen smakade väldigt bra kunde inte överrösta de historier som florerade om vad den egentligen var gjord av. ”Det här blir du smartare av” sa en lärarvikarie till mig en gång och det kunde jag inte tolka på annat sätt än att det var hjärna jag hade på tallriken. Det var förresten långt ifrån det läskigaste alternativet, och kanske var det därför det lät trovärdigt.
Även leverbiffarna var något av en besvikelse, eftersom de gav vaga hamburgerförhoppningar. Nu kanske det bör tilläggas att populistiskt käk som hamburgare, pizza, kebab, tacos och andra osvenska rätter vid det här laget aldrig serverades till skolbarn i Sverige. Däremot mexicanasoppa, som åtminstone andades främmande kulturer – men även om det inte var någonting fel med smaken var den oerhört svår att dricka sig mätt på. De gånger hungern inte gick att stilla gick vi över till Plan B – vilket var husmans med aromatkrydda och två glas mjölk. Undrar förresten om den nödlösningen fortfarande är i bruk? För att förgylla den torftiga lunchen brukade vi hugga hål på foliesmörpaketet med gaffeln och spritsa ut smöret, och när våra lärare gnällde på att vi lekte med maten förklarade vi bara att vår hemkunskapslärare betonat hur viktigt det är hur maten ser ut: ”För man äter inte bara med munnen – man äter med ögonen också”.
Men festlig var inte ens ett delmål för mat på sjuttiotalet, den var snarare foder för folkhemmets spädgrisar än en höjdpunkt mitt på dagen. Den skulle vara funktionell, vilket betydde acceptabel och inom budget. Framförallt inom budget. Och allt sedan dess har vi 60- och 70-talister gjort vad vi kan för att undvika trist bukfylla, och vi för fortfarande kampen mot trist mat när vi lagar den själva. Först och främst ska maten vara god, vilket starkt begränsar antalet rätter och gör matlagandet till en enformig mardröm. Köttfärs, köttbullar, korv, makaroner och bacon går bara att variera på så många sätt. Kanske är det dags att ge lever, kåldolmar, spenatsoppa, kroppkakor och blodpudding en andra chans? Men; det vill väl knappast ungarna ha.

Benny; medierna har varit fyllda av nyheter om kretinerna från Sverigedemokraterna de senaste veckorna, vilket fått mig att undra över en sak. Varför måste alla missnöjespartier vara så knäppa? Kan det inte komma ett roligt och vettigt missnöjesparti? Benny; vilket parti skulle du starta och vilka skulle bli era kärnfrågor?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!