Det är ju egentligen roligare att få

Krönikekamrat Karlsson undrar om jag blir avundsjuk, och kanske till och med ledsen, varje år när mina barn får så många fler julklappar än jag? För några år sedan hade mitt mogna svar på den frågan varit – självklart inte, eftersom; ”det är roligare att ge än att få”.

Men det där stämmer inte riktigt har jag upptäckt.
Att man med åren blir allt mindre fokuserad vid sina egna klappar och presenter beror bara på att de inte är indexreglerade. Det här slog mig på min födelsedag för två år sen när farsan var tvungen att be mig om hjälp med att bära in min present – en LCD-tv. Jag blev ungefär lika glad som när jag fick mina CCM Marksman-skridskor i mitten av sjuttiotalet. Och det vill inte säga lite.
Nu kan man ju inte begära att folk ska lägga ut såna pengar på födelsedagar och julaftnar, men det bevisar i alla fall att det lugn man lagt sig till med med åren, i verkligheten bara är en lättare besvikelse man tagit ut i förskott.
Sen kan det vara skönt med lite julklappar också, för med klapparna följer förväntningar på hur du bör reagera när du öppnar dem. Och det är inte alltid så lätt – särskilt inte efter att ha tillbringat femton jular med min sambos släkt. Det har gett mig prestationsångest.
De är värsta proffsen på att bli glada över julklappar.
De kan säga saker som ”Åhh… tack!!! En sån här behöver jag verkligen” och ”Åhh… tack!!! Hur visste du? Jag har önskat mig en sån här” hur många gånger som helst, och ändå få det att låta som det ärligaste de någonsin sagt.
Men ingen skugga ska falla på sambons släktträffar. De arrangerar fantastiska jular. Jag brukar kalla dem ”Fanny och Alexander-jular” när jag ska beskriva dem för utomstående. Det är fördrinkar och slips och kavaj och klänningar och barn som leker kurragömma i rum i fil och knäck och glögg och mat och presenter och mer mat och ibland även grisfötter.
De här högtiderna är givetvis helt och hållet kvinnorna i släktens förtjänst. De är många och engagerade. De är som en blond och högljudd julmaffia som lägger ner själ och hjärta i presenter, rim, dekorationer, tomtar, sånger och inte minst de välfyllda julborden.
Ibland känns det faktiskt som att släkten enbart består av kvinnor.
De kommer i alla åldrar och är överallt.
Alla är blonda och högljudda.
Motstånd är meningslöst.
Julafton följs upp av juldagen (i förrgår alltså) då hela ligan samlas hos mina svärföräldrar och allting börjar om igen... eller snarare, det fortsätter bara. Redan kl 14.00 sitter 90-årige Don Sjöstedt själv på sin hedersplats på kortsidan och drar igång juldagens första snapsvisa. Vid det här laget brukar de flesta fortfarande köa efter läckerheterna i köket men det bryr sig inte gammelmorfar om – klockan två ska det sjungas. Den visan kommer att följas av många fler innan promenaden hemåt på kvällen. Min favorit är förresten:
”Jultomten, grisen, Sankta Lucia
spelade brigde en kväll
i grisens stia
’Spader’ sa jultomten
’Hjärter’ sa grisen
’Sang’ sa Lucia
’Sang’ sa Lucia”
Eller möjligtvis:
”Ingen ordning, ingen ordning, ingen ordning alls….
förrän vi fått nubben
i vår torra haaaals.”
En av de färskaste traditionerna vi har är att jag håller ett musikkryss vid fem-sex på juldagen. Då kan det bli så högljutt att till och med barnen tycker vi är jobbiga.
Det här massiva julfirandet är en trevlig pärs och en av de bästa julklapparna vi får varje år.
Det är bara att hålla tummarna för att vår kvinnliga julmaffia tycker att det är lika kul att ge bort den år efter år.

Benny; nu lägger vi ytterligare ett år till handlingarna och brukligt är att lista vad som har hänt. Men intressantare är väl ändå – vad som kommer att hända, eller hur? Så avslöja istället vad som händer 2008.

NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!