SSU Böleäng anmält saknat

Benny fiskar efter mitt förhållande till majbrasor, en förhållandevis öppen fråga eftersom de är förknippade med så mycket, där på tidig vårkant.

För att nämna några går tankarna till när Jörgen ”Slangen” Andersson och Tomas Renkonen med hjälp av några seriösa Mariehemstuffingar brände upp min jeansjacka, men jag tänker även på glesa demonstrationståg, tjejer i stickade tjocktröjor med en massa lipgloss och det opraktiska i att svenska ungdomar väljer att alkoholdebutera den här årstiden (det är liksom upplagt för problem; folk cyklar igen, på hala sandiga vägar, och de klär sig för lite och fryser och dricker för mycket).
Men mest av allt tänker jag på smällare – detta enerverande soundtrack till alla majbrasor.
Alla har vi olika sätt att värdera människor vi möter, kvinnor tittar mycket på skor av vad jag förstått, och nuförtiden även mobiltelefoner (för att avgöra om vi har ”ambitioner” eller inte, läste jag i en tjejtidning). Jag har några också – det mest utslagsgivande är just smällare. Gillar man smällare är man kort och gott korkad – såna har ungefär samma usla prognos som de som gillar att plåga djur. Raketer är en annan femma för de syns då åtminstone, men smällare låter bara. Korrigering; de låter bara inte – de är farliga också. Men glinen skulle lika gärna kunna spela in en smällare på sin mobiltelefon och spela upp ljudet hundra gånger istället för att tända nya hela tiden.
Nu har vi ingen högljudd majbrasa på Rödäng längre – allt sedan ett misslyckat försök för några år sedan då vissa rödängsbor misstog rishögen för återvinning och släpade dit kylskåp och gammalt järnskrot och gudvetvad. Så istället för en förenande lägereld fick vi enas kring att betala för sanering av grusplanen vid skolan. Sen dess går vi upp till Sandåkern och värmer våra kalla tår och rinnande näsor – där har de till och med en kör som gör sitt bästa för att överrösta smällare och smatterband.
Förr om åren var dock folk överlag ännu frusnare – för under förra århundradet gick arbetarrörelsen ut och demonstrerade den första maj, för rösträtt och kortare arbetstid och drägliga förhållanden och liknande. Den här traditionen blev omodern långt innan millennieskiftet – nu bryr sig de medvetna mest om att det ska vara gratis att ladda ner film.
Själv gick jag med SSU Böleäng ett år. Vi marscherade stolt efter Bölevägen och likasinnade slöt upp längs vägen, vi sjöng Internationalen och lustigt nog kändes det ungefär som när jag gick högvakts-paraden från Östermalm till Slottet några år senare. En gemenskap att gå med i, och i takt med dessutom. (Under högvakten gällde det alla utom Waleij från Dorotea som fick frågan ”Är du ute och shoppar, Waleij?” av våra befäl, och till slut inte fick vara med vid vaktombytet på slottet eftersom han strosade så.)
Vad de andra sossarna inte visste var att SSU Böleäng hade bildats främst för att komma över en filmprojektor som lokalavdelningarna fick låna. Förstå vilket bök och vilken beslutsamhet vi var tvungna att frammana bara för att få se en sketen långfilm – att först få projektorn till samlingslokalen på Böleäng, och sen vänta på en av de få filmer som gick att beställa, eller rekvirera var nog termen som användes.
Demokratin fick sig en törn den där filmkvällen när jag och Tomas Ådén med flera (jag tror inte Jocke Bjurman var med för hans farsa Åke var egenföretagare) misstroget kikade på ”Korpral McB anmäld saknad”. Clint Eastwood (lät ju bra) i rollen som deserterad sydstatskorpral söker skydd hos tre kvinnor i ensligt hus. Kärlekskranke Clint spelar dubbelt med de lika kärlekskranka kvinnorna och filmen slutar med att de sågar av honom en fot för att han varit så nedrig. Ridå. SSU Böleäng hämtade sig aldrig riktigt från den besvikelsen, även om våra motiv var moderna – vi hade dagens aktivisters agenda redan då, på 80-talet. Men; politik ska ju vara att vilja – inte vilja se på film.

Benny; det känns som att demonstrationer har tappat lite av sitt genomslag. Nu mäts de enbart i hur många som gick och om det blev några kravaller – inte vad folk vill säga. Själva kaoset har blivit budskapet. Hur borde folk demonstrera och vilka frågor vill du lyfta fram?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!