Sånt jag glömt kommer jag inte ihåg

Benny pratade om sitt dåliga sifferminne förra veckan och undrar om jag har något liknande handikapp eller möjligtvis en hemlig talang? Vet inte om det är värt att ta upp, men ibland får jag höra att jag har ett fantastiskt gott minne. Och jag brukar inte opponera mig mot sånt smicker, bara se klädsamt förlägen ut, dock utan att för den sakens skull säga emot. Det skulle jag aldrig göra – ”Aldrig min fot”, som Norrlandsmagazinets förste ägare Peter Hellström skulle ha sagt. (Han sa även ”Nu är det kris i Paris” när tidningen var sen till tryck, vilket den alltid var.) Mitt minne är nämligen så uselt i vissa avseenden att jag inte kan tacka nej till ett par goda vitsord.

För likt alla andra har jag ett mycket selektivt minne. Det mesta minns jag inte; namn, ansikten, födelsedagar, barnens fyra sista eller var jag lagt saker. Däremot minns jag vad skådespelare heter, till synes meningslösa detaljer och repliker.
Och även om det inte är så användbart måste jag erkänna att jag är lite mallig över den där förmågan. Liksom alla ni andra är malliga över löjliga egenskaper och färdigheter, även om ni inte låtsas om det. Så, för att bryta isen och ge den här mörklagda fåfängan ett ansikte kan jag också avslöja att jag varit smygmallig över mitt tjocka hår under hela mitt liv.
Nu minns jag förresten att Peter ”Lillen” Lundin i början av högstadiet försökte göra anspråk på att ha tjockare hår än någon annan, för det hade, och nu citerar jag; ”hans frisör sagt”. Då blev jag tvungen att sätta ner foten, lite försiktigt förstås och bara i förbifarten. Det fick ju inte bli uppenbart att jag markerade mitt revir, det hade varit så töntigt att inte ens tjockt hår hade kunnat väga upp för det.
Jag antar att det är historier som den där – att ”Lillen” för tjugofem år sedan använde sin frisör som karaktärsvittne – som gett upphov till idén om mitt goda minne. Det är dock en begränsad superkraft; jag råkar bara minnas vad folk sagt – i verkligheten eller på film. Men ska man berätta historier blir det viktigt, för historier behöver detaljer om de ska bli bra, och kanske är det anledningen till varför jag lägger sånt på minnet – för att kunna återberätta saker någon gång i framtiden och göra mig märkvärdig på middagsbjudningar.
En annan sak som också är avgörande är att alltid berätta samma version, åtminstone vad gäller fakta – att bestämma sig för detaljerna och sen hålla sig till dem. Det har med trovärdighet att göra, och risken för att du ska träffa på någon som varit med om, och dessutom minns, samma obskyra historia som du är väldigt liten.
Ta Peter Lundin som exempel, han kommer säkert att protestera nu när vi springer på varandra nästa gång, och hävda att han aldrig sagt så där – men spelar det ingen roll. Eftersom jag var först ut och berättade minnet har jag mutat in det, skrivit historien, och står jag bara på mig kommer Peter förr eller senare att börja misstänka att jag har fullkomligt rätt – och snart är även han övertygad om att han sa så där.
Vilket han förstås gjorde.
Men hur vet man egentligen att man har bra minne? Det man glömt kommer man ju uppenbarligen inte ihåg. Av vad jag förstått blir omgivningen mer imponerad av små saker än stora – som om jag påstod att Peter bar en Moncler-jacka den där dagen (det gjorde han inte), för folk förutsätter att man även minns det stora om man minns det lilla.
Det gör jag inte.
Och kanske vore det bättre att upplåta minnesutrymme till viktigare saker än högstadiekonversationer, hela avsnitt av Blackadder eller Monthy Pythons ”Philosophers Song” – men lika roligt är det inte.

Benny; De kommunala transportmedlen kraschade ihop i södra Sverige när de drabbades av den vargavinter vi är vana att ha här i Norrland. Detta har gjort att klimatförnekarna fick snö på kvarnen och menar att klimathotet är en bluff. Hur ser du på saken?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!