Vill åka bil med stil – vill åka raggarbil

Benny undrar hur många nödsamtal till Mekonomen det blivit under vargavintern – antalet är noll, givetvis. Det borde stå klart för alla som känner mig bara en aning, att jag har bra kontakt med en än mer ekonomisk support – min farsa (han har nämligen tid och ork, eftersom hans bilar spinner felfritt), senast några veckor före jul när mitt originalbatteri från 1998 slutligen gav upp sin sista suck.

Innan jag accepterade att batteriet bara var att dödförklara, puttade jag med hjälp av anonyma och hjälpsamma medmänniskor igång bilen några gånger, och vid de tillfällena upptäckte jag att det sedan sist blivit skamligt att behöva göra det.
Så var det inte en gång i tiden – då var det tvärtom helt naturligt att biljäveln ibland behövde en kärvänlig knuff. Allt är så svart/vitt med moderna bilar, antingen är de felfria eller så står de still, den gamla gråzonen med en bil som kräver ett särskilt handhavande och smicker för att ställa upp finns inte längre. Och att själv fusklaga bilen ses som ett lika säkert snålhetsbevis som om du skulle laga ungarnas tänder hemma i köket. Idag verkar alla vara överens om att all handpåläggning bör utföras av en välrenommerad, tungt certifierad, multinationell verkstad.
Att få det bättre än sina föräldrar trodde jag var varje generations arvsrätt, men tydligen är inte den där utvecklingen någon självklarhet längre. Jag hörde att de amerikaner som föds idag, till en högst tveksam livsstil och matkultur, riskerar att få kortare förväntad livstid än sina föräldrar. Själv lider jag av ett besläktat problem – jag dras alltid med sämre och äldre bilar än farsan. Sedan jag köpte hans förvisso sensationella Toyota Camry har han hunnit glida runt i en svart Audi TT, en lika svart A4:a och nu – det slutgiltiga hånet, mycket möjligt den snyggaste bil som byggts i modern tid; en delfingrå A5:a.
Bilar är en svag punkt jag har, vilket delvis är konstigt eftersom jag är så provocerande oteknisk, och delvis olyckligt eftersom det är mycket dyrt att vara oteknisk och bilintresserad. För att kunna hålla sig med vintage-bilar bör man antingen vara förmögen eller mekaniker – och jag är ingendera. Och även om jag skulle kunna tänka mig att lära mig meka, vet jag att jag inte vill det tillräckligt mycket. Jag vill bara köra bilarna, en Mustang Fastback, en Pontiac GTO, en öppen Impala. Jag ringde till och med på en Cheva Caprice (badkarsmodellen) i Norrtälje när familjen blev med tvillingvagn, men fick förklarat för mig att en sån stationsvagn rimmar illa med både miljö, småbarnsliv och bensinpriser.
Trots det, jag vill ha en bil som ritats av en människa, inte en dator. Jag vill ha tunn bakelitratt, soffa i framsätet, snygga hastighetsmätare och blandband med Dylan, Zeppelin, Brian Jonestown Massacre, Cream, Simon & Garfunkel och Black Crowes.
För att lindra abstinensen efter att som vanligt kört runt i min (förvisso sensationella) Toyota Camry ser jag på Overhaulin´ på Discovery ibland. Här förvandlar Chip Foose rishögar till miljonbilar. Chip är väl antagligen världens mest erkände custombyggare – den mest kände i alla fall – och allt han tar i blir till guld.
I Overhaulin´ bygger de saker med händerna och själv man fattar ingenting, förutom att det blir stilfullt och snyggt. Karlar syr bilklädsel, och det måste vara enda gången det är okej för en överviktig amerikan i jeans, tatueringar, bandana och svart T-shirt att sitta vid en symaskin.
Aldrig gör de någonsin fel heller. Inte ens undertråden ställer till med några problem, som annars brukar vara så förrädisk. Då och då dyker det dessutom upp en 70-årig man som frimålar stripes med en tunn pensel. För hand!
Det går stick i stäv med vad vi redan accepterat som en sanning – att saker som är gjorda rätt och riktigt aldrig vidrörts av en människohand.

Benny; valkampanjerna blir bara längre och längre inför riksdagsvalet. Vilka råd ger du de olika partierna. Vad ska de börja lyfta för frågor i debatten?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!