Det heter faktiskt bordtennis

Ahh, äntligen har vi kommit fram till en kär gammal sysselsättning – pingis. Eller; bordtennis som vi lirare brukar säga, även om vi vet att det är lika högfärdigt som att kalla minigolf för bangolf.

Hur som helst; under min uppväxt tillbringade jag måndagar, tisdagar och torsdagar nere i pingiskällaren på Dragonskolan. Jag, Speedy Jonsson och Bosse Lidén var småstjärnor i Sandåkern – i varje fall vartannat år. Eftersom varje ungdomsklass innehöll två årskullar fick man stå tillbaka halva tiden – för mot 66:orna Littbrand, min kusin Micke och Frippe Johansson fanns intet att göra.
På vinterhelgerna fick vi åka på mer eller mindre välplanerade resor. Ibland skulle vi till Norsjö – det var extra spännande, eftersom ingen vuxen var säker på vägen dit. Det kan säkert låta otroligt i dessa GPS-tider, men i början 80-talet var det ingen självklarhet att hitta till Norsjö.
Under en av de där pilgrimsresorna styrdes folkabussen av Gunnar Högström och Ted Abrahamsson, som var det närmaste vi kom ledare den här helgen. Efter att ha accepterat att de inte hade den blekaste aning om var vi befann oss singlade Ted, i shotgun-position, slant varje gång Högström närmade sig ett vägskäl. Krona var vänster och klave var höger. Konstigt nog kom vi faktiskt fram till Norsjö den där dagen, om än nån timme sent, och överlag flöt pingislivet på.
Så att bordtennis var en jäkla skitsport anade jag aldrig förrän mina klasskompisar spelade i TV-pucken. För inte brydde sig nån av tjejerna på skolan om att jag hade blivit trea i Norrlands Top-12 när Pelle och Lalle spelade HOCKEY... på TEVE! (Lalle är förresten poliskommissarie Lars Kelly nuförtiden. Undrar förresten om han fortfarande bor i den där blå-gula tevepucksjackan?).
Att jag överhuvudtaget spelade pingis var i grund och botten en säkerhetsåtgärd från min farsa. Han hade spelat hockey själv och visste exakt hur för farlig den var. Han berättade gärna att han nästan blivit av med ett öra en gång, och att min farbror Mats förlorat sjutton tänder under en match med deras Sandåkern. Här hjälpte Mats gärna till att göra upplevelsen än mer grafisk, och brukade därför ta ut sina löständer och visa upp dem för mig och Micke – som helt logiskt blev ännu mer fokuserade på ping-pong.
(Skrämseltaktiken påminde en hel del om när Jim Carrey går in på resebyrån i filmen ”Truman Show”, och vill beställa en resa bort från den låtsasstad han är fångad i. Där inne hänger en affisch med ett flygplan som genomborras av en blixt, med rubriken: ”It could happen to you!”)
Bordtennis däremot var en säker sport. De enda skador man drabbades av var uteslutande såna man tillfogade sig själv, genom att slå och sparka på saker, vilket i och för sig hände rätt ofta eftersom pingis kan vara ohyggligt irriterande. (Jag har till exempel sett J-O Waldner ligga i fosterställning och misströsta, på bordet!, under en förlustmatch mot sin storebror Kjell-Åke.)
Den sista spiken i min pingiskista slogs i med hjälp av två hårda slag. Det första; jag såg världens bäste bordtennisspelare genom tiderna, nyss nämnde J-O Waldner, sitta och bre mjukost på hårdbröd i ett torftigt ungkarlsboende i Karlsruhe eller nåt, under ett reportage i Sportspegeln. En existens som var helt oeuppnålig för oss, men trots det inte alls liknade det hiphop-liv man själv sökte.
När jag slutligen råddes att söka pingisgymnasiet i Lycksele, om min karriär var mig kär, blev det naturligt att lägga spaden på hyllan. Och jag har aldrig tittat tillbaka. Jag svär – utöver rundpingis en gång per år under Dick Selbergs 10-kamp, har jag inte spelat på styvt 20 år.
Tills i höstas, vill säga.
Pingisfeber råder inte bara bland kändisar i USA, utan även på Rödäng. Av i huvudsak två orsaker. Eller tja, tre, om man ska vara helt ärlig.
1. Min kusin, som bor nästgårds.
2. Erhardsson, som köpt ett midi-bord.
3. Öl.
Min backhand är tillbaka, men jag letar fortfarande min forehand. Micke är på mig om att jag borde hänga med tillbaka till Dragonskolan, tydligen ses många gamla profiler där på onsdagar. Och jag måste nog göra några träningar, för Frippe, den tokfan, har börjat inbilla sig att han kan slå mig med vänstern?!

Benny; hur idrotter egentligen uppstår kan vara svårt att med säkerhet veta. Löpning och spjut och sånt går väl an, men hur förklarar man nordisk kombination, lacrosse eller frisbeegolf? Gör det, och så nämner du några sporter som inte finns, men borde.
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!