Vad vill du bli när du blir stor? Rita det!

Jag vet inte hur det är i småskolan längre, det mesta vi hör om skolan i media handlar om mobbning, omorganisering, nya betygssystem, besparingar, privatiseringar eller skolnedläggningar. När vuxna pratar om skolan blir allting besvärligt. När politiker gör det kräks jag snart. Det är som om alla struntar i vad skolan egentligen är. En plats i världen där barnen får lära sig tänka strukturerat. Vad ska jag bli när jag blir stor? Rita det!

När jag gick i ettan eller tvåan hade vi en fröken som gav oss en låda kritor som vi skulle vara rädda om och vi fick papper att rita på. ”Rita vad ni vill bli när ni blir stor”. Den frågeställningen hade jag bara stött på när morsan sjöng ”Nisse tänker sjöman bli, segla till Jamaica.” Så jag förstod ju det att redan när man var barn kunde man planera för framtiden.
Problemet med frågeställningen min fröken hade var att jag nu ville bli två saker. Men det fick jag gärna ha, sa fröken. Om jag kunde rita det.
Då ritade jag en backhoppare som hette Antti Hyvärinen och som hade gröna skidor, och en upptäcksresande med tropikhjälm som smög i djungeln som hette Sten Bergman. Jag ritade även hans nakne far som var kannibal.
Runt om kring mig satt alla killarna och ritade gruvarbetare med hjälm och pannlampa. Tjejerna ritade sjuksköterskor. Det var vad barnen ville bli för vi bodde alla i Kiruna. Ja Carmen från Göteborg ritade förstås en prinsessa. När alla andra barnen fick rita vår hyacintlök i kruka med strut på som sen skulle bli hyacint, så ritade hon också en prinsessa. Carmen ritade bara prinsessor skulle det visa sig. Hon är läkare idag.

När bestäms framtiden?
Nicklas antar att ingen idag vill bli brandsoldat eller veterinär. Barnen vill bli kända eller programledare. Ja nu har ju han två döttrar i åldern som nyss börjat fantisera om framtiden så han sitter på förstahandsinformation. Jag skulle tippa att de vill bli som Idol-Tove.
Men nu finns det gott om tid för Nicklas Berglunds döttrar att fundera på framtiden. De blir inte mogna att gå ut i arbetslivet innan de blir 28 år, enligt Mona Sahlin. Som tydligen vet hur det blir.
Hur blev det så? Generationen som växte upp efter kriget fick börja jobba sen de hade konfirmerat sig och fick ha långbyxor. De som växte upp i min generation fick börja jobba när de var 15-16 år. Hade jag blivit backhoppare som Antti Hyvärinen hade jag nog börjat jobba som springschas på Hägglunds i Övik, men eftersom jag även ville bli upptäcksresande sökte jag in på gymnasiet. Där fick vi välja om vi skulle bli ingenjörer, lärare eller läkare. Jag läste språk och humaniora som nog var bra för den som ville ut i världen. Eller begripa den.
Eftersom jag började skolan redan när jag var sex år, klarade av treårig realskola och treårigt gymnasium, kunde jag ha varit utexaminerad upptäcksresande med fil. kand i bagaget vid 23 års ålder. Men ödet ville annorlunda. Eller rättare sagt; jag såg till att bli en hoppjerka.

Punkaren som ville göra en insats
Det är inte betygen som har tagit mig dit jag är idag. Det är en kombination av lust och nödvändighet. Alla som har läst mina tidigare krönikor känner till min brokiga bakgrund så den behöver jag inte gå in på. Jag har haft få anställningar men en väldans massa jobb genom åren. Och nu när Mona Sahlin säger att vi måste jobba ännu några år efter pension, och Folksam tog tillbaks häften av livförsäkringen får vi väl jobba tills...vi dör? Det vill säga vi som är lyckliga som får jobba!
Nu när politikerna sparkar proffsen på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan och ersätter dessa med bemanningsföretag och glada jobbcoacher med tre veckors utbildning vet ingen hur framtiden ska bli. För många är verkligheten sådan att du får jobba ena veckan jobba i receptionen på Konsums lager och andra veckan göra popcorn på Filmstaden. Även om du är svetsare eller utbildad civilingenjör.
Så är det lönt att plugga? Jag har som sagt aldrig tagit mig fram på mina betyg. Jag har gjort det har haft lust att göra eller jobbat för att jag har måst försörja familjen. Jag har också haft turen att få jobba med många roliga saker. Att skriva krönikor till exempel.
Jag såg ett gäng punkare släntra över Renmarkstorget. Tjejen med den spretiga kalufsen och rödrutiga snäva brallor, hon kunde vara 17-18 år, sa: ”...och jag är så glad för nu har jag chans att få ett vikariat som personlig assistent...”
Nu vet inte jag om hon ritade prinsessor i skolan men även om hon hade gjort det så visste hon redan vad det innebar att bli vuxen. Att få ett jobb och veta att man duger. Det finns hopp. God Morgon!

Ja du Nicklas. Vi skriver ofta om det som har varit. Låt oss skriva om det som ska bli. Så jag frågar; hur ska det bli? Blicka framåt!
BENNY KARLSSON

Fler Krönikor
Klicka och läs!