Om att ha Bobby Ewing-hår

Näe Benny, jag har inget eget förråd av skönhetsprodukter. Faktum är att jag knappt har basvarorna ens. När jag och frugan ska åka någonstans blir det extra tydligt – då står hon för hela packningen, BÅDE verbet och substantivet. Hon får stå för verbet eftersom allt i substantivet är hennes. Det här kan låta som att stereotypa könsroller frodas vilt hemma hos oss; men det beror mest på att jag reser lätt. Det viktigaste beviset i det här målet ”Berglund vs Berglund” är necessären – låt oss kalla den Excibit A). Y fyller den till bredden (oavsett storlek, lustigt nog) med olika grejer, och sen lirkar jag ner min deo – klart.

Tandborste lånar jag av henne om min inte råkat följa med.
Och det är sällan vi är borta så länge att jag behöver tvätta håret. Att det går långt mellan gångerna beror inte på att jag inte bry mig om mitt utseende – tvärtom, faktiskt. Mitt hår ser bara bra ut när det är halvskitigt. När det är för rent får jag Bobby Ewing-frisyr, och det kanske kan LÅTA roligt men är det inte i verkligheten. Bobby-hår är en frissig pälsmössa som inte går att påverka överhuvudtaget. Och den där frasiga känslan sprider sig tillochmed ner i ansiktet, man känner sig torr och lätt elallergisk av någon anledning.
När jag påtalade det här fenomenet för min frisörska plockade hon genast ner en hårvårdsprodukt vars uppgift är att förvandla rent hår till ”tvådagarsskitigt”. Det funkar sådär – ingenting, har det visat sig, går upp emot en mix av helt vanlig svett, stekflott, gammalt vax, luftföroreningar och vad det nu är mer som sätter sig i håret.
Jag och Y har en gammal och tyst överenskommelse om att jag bör ljuga om hur ofta jag tvättar mitt hår, snygga till siffrorna så att säga.
För att berättiga det här sparsamma schamponerandet har jag även hittat på en tes, som jag snart tror på själv faktiskt. Att hår som tvättas för ofta blir snabbare skitigt än hår som inte är bortskämt. Som att man ser bättre utan glasögon om man aldrig skämmer bort ögonen med dem. Om ni hajar? (Det tricket använder jag mig också av – att aldrig använda glasögon. Det är däremot ren fåfänga.)
Dessutom noppar jag ögonbrynen – litegrann, jag klipper näshår och filar då och då naglarna. Så lite att det nästan är försumbart, så sällan att jag inte har hunnit bli så bra på det. Med högern går det finfint, men med vänstern? Det är som att jag fått en bedövningspil i den handen, först gör den ingenting men plötsligt den rycker till och gör saker jag inte bett den om.
”Kan du verkligen fila med vänstern?” frågade jag en dag filens ägare. ”Ja” sa hon och tittade på mig utforskande, för att ta reda på om jag kanske skojade, om någonting så elementärt. Men, det gjorde jag inte – jag har bara ingen finmotorik i vänstern, utan får hålla filen stilla med den handen och liksom skrapa högernaglarna mot den.
Det ser väldigt cro-magnon ut. Eller som om en chimpans fått tag i en mobiltelefon som han inte vet vad han ska göra av, utan bara bankar på med handloven, frustrerat.
Det är en tunn linje att balansera på för oss killar. På nåt sätt tror jag att för fåfängt är värre än aningen sjavigt.
Kanske är det så att det finns några nyckelpunkter – där kvinnorna gör okulära stickprov. Skor, konstigt nog, är en sådan punkt inbillar jag mig, men sen främst naglar och tänder samt att man luktar hyfsat förstås.
Fixar man de kan man kosta på sig att vara charmigt, manligt obrydd i övrigt. Eller?

Benny; fåfängan kanske måste sprida sig över hela stan nu när vi blivit kulturhuvudstad. Vad säger du om den här helt fantastiska framgången för Umeå (som ni märker, jag har vänt kappan... kalla mig medgångsmedborgare!)?

Fler Krönikor
Klicka och läs!