Mitt val – en Parkfestival

Benny Karlsson undrar med vilka förväntningar jag ser fram emot brännbollsyra och hårdrock på kajen i Umeå. Mitt svar är; inga alls. Jag har inte haft några som helst planer på att delta, och nu, när jag lärt mig mer om den här helgen, visar det sig vara ett mycket klokt beslut – även om det var mer av en gissning i början. Men mer om det senare.

Whitesnake är väl i och för sig okej; musikaliska utgrävningar av den här typen kan vara riktigt roliga, så länge man avnjuter nostalgin välsaltad.
Det handlar trots allt om en hederlig, gammeldags konsert, fri från lismande företag. Såna är alltid att föredra framför de gratisturnéer vi drabbas av då och då – när företag ska ställa sig in hos oss gräsrötter. I stil med den horribla uppsättning Rix FM erbjöd umeborna på kajen för nåt år sen. Och att den var gratis stämde inte riktigt om man ska vara petig. Eller förresten; det stämde inte alls. Umeå Kommun tog 400 000 av våra gemensamma medel och lät Radio Rix bestämma vad vi vill se för våra pengar.
Såna ”marknadsföringsinsatser” är en trist bieffekt av att arrangörerna har lärt sig, den hårda vägen, att det inte är lätt att ordna musikfestivaler. Eller; det är kanske lätt att ordna dem, men hart när omöjligt att få ihop ekonomin.
Man kan i runda slängar bara göra på tre sätt:
1. Boka för dyra band som drar publik.
2. Boka bra, smala akter som inte drar tillräckligt med publik.
3. Boka billiga, blaskiga band och hoppas att folk inte blir allför besvikna.
När man väljer alternativ 3 har man sedan länge gjort sig av med barlasten kvalitet, förmodligen har man aldrig ens haft den med sig. Nu gäller det bara att boka nåt billigt som åtminstone ser hyfsat ut på flyern. Som Björn Rosenström, som ska spela på Brännbollsyran.
Vem tänker ni? och det tänkte jag också, tills jag läste mig att han är upphovsmannen till den helt osannolika ”Pojkar som busar”. Jag tänker inte ens ge mig in på en beskrivning av allt som är snett med den, utan nöjer mig med att citera refrängen, Exibit A) om ni så vill:
”Vi är pojkarna som busar med flickornas små musar, trumpeten känns så len mellan era ben”.
Ursäkta?
Det är så mycket som är upprörande att det nästan blir svårt att formulera sig. Och! Då har jag inte ens vägt in Björns Big Brother-frilla, hans armlösa T-shirts eller allmänt dåliga stil. Jag känner för att bilda en lätt hotfull barbershopgrupp med typ Bulten, Matte Lundberg och Ingemar Andersson och stå i foajén till Björns hotell och nynna på vår egen låt:
”Vi är papporna som inte gillar din stil, Björn.”
Men nu är det ju alla människors rätt att skriva i princip vilka låtar som helst, vi andra behöver faktiskt inte lyssna på dem – eller BOKA DEM!? Går det här att överklaga någonstans?
Återigen väcks frågan om det inte borde finns en nedre kvalitetsgräns för kultur som måste uppnås? Som Harry Schein tänkte, när han anmälde SVT till Radionämnden för att de visade Åsa Nisse-filmer på dagarna. Han tyckte helt enkelt att Åsa-Nisse och Klabbarparn var för usla för att få visas.
Likadant är det med Björn Rosenström.
Han borde faktiskt inte få uppträda.
Allt det här får mig, inte helt osökt, att tänka på Parkfestivalen i Döbelns Park. En gratis-festival i Scharinska Villans regi, helt utan ”bred musikalisk underhållning” och taskig eftersmak. Tio timmar livemusik utan stängsel, entré eller åldersgräns. Ganska alternativt som ni hör, men genuint och trevligt. Det enda Fagerlund och Svedin vill ha i motprestation är att vi överväger att hälsa på dem någon gång. Redan samma kväll kanske, när AC4 och Crystal Caravan spelar inne i Spanska Salen. DET ska jag däremot gå på.

Benny; konsertminnen är ju kära minnen. Vilka kommer du helst ihåg?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!