Umeå Personality Awards 2009

Benny avslöjar att han ska lansera ett slags förlorarnas Nobelpris i Umeå under 2009, och undrar i samma veva om jag kan hjälpa till på nåt sätt. Jag förstår tanken och uppskattar att Karlsson tänker utanför boxen. Och på de antihjältar som förgyller allas vår tillvaro då och då, men som även kan snava över någonting riktigt användbart under sina oortodoxa klavertramp.

Jag har bara en flortunn invändning mot ”Umeå – world of great mistakes”-projektet: är det inte så att misslyckade personer redan ÄR väldigt framgångsrika – och väldigt uppmärksammade, i vårt moderna samhälle som lider av elakartade koncentrationssvårigheter?
Jag har sagt det förut; jag är en hälsosamt och helt normalt avundsjuk person som inte gillar när det går alltför bra för mediokra typer. Adam Alsing till exempel, eller Agneta Sjödin, eller den där vandrande, leende penisen som leder Postkodmiljonären.
Men det är inte någonting unikt längre. Faktum är att inte ens finkulturen tar hand om de sina på 2000-talet. Albert Bonniers Bokförlag har till exempel sedan länge dumpat den här fransosen – Jean-Marie Gustave Le Clézio – som nyligen gick och vann Nobelpriset i litteratur. Traditionstyngda och fisförnäma Bonniers ger ut Leif GW Persson och Emma Hamberg istället, av den enkla anledningen att vi svennar känner till dem eftersom de är på den välsignade teven då och då.
Jean-Marie Vemdå får ges ut av något obskyrt förlag som inte har pengar längst uppe på att-göra-listan.
I det redan ytliga mediet teve är det förstås ännu värre. Allvarliga resonemang, djupa kunskaper och höga ambitioner är mer eller mindre en garanti för att du INTE kan förvänta dig en karriär i dumburken, eller åtminstone att du får nöja dig med en undanskymd tillvaro på Kunskapskanalen eller TV8. Trots detta har radion faktiskt lyckats med konststycket att klå teven i att vara grund och innehållslös. Det som heter snuttifierad på mediespråk. För att stå ut med att jobba på de gapiga reklamkanalerna är ärthjärna kort och gott att se som ett överlevnadsverktyg.
Men teven är alltjämt grunden till det onda. Härifrån hämtas (skapas) dagens artister och här hittar vi samtidigt de kockar, läkare, psykologer, hundcoacher och alla övriga som är att räkna med. Det här har till och med ärthjärnorna på radion hajat – och därför sänder de givetvis sina program även i teven nu för tiden.
Den här, ehh... utvecklingen (?) betyder samtidigt slutet för en klassiker inom mediebranchen – radioutseende. Räddningsplankan för alla med medieambitioner som inte ser ut som en hallåa på TV4. Från och med nu kommer man alltså att vara tvungen att se bra ut även på radion!
I den lavin av fagra stereotyper som forsar ut ur alla tänkbara kanaler är de riktiga profilerna ännu skönare att möta. Till och med förlorare har sin plats i våra kollektiva medvetanden – förutsatt att de låter oss förstå att de själva har förstått. För att förlorare ska bli charmiga och näringsriktiga måste de ha självinsikt. En sån ärkeloser som Linda Rosing till exempel – hon skulle kunna bli geniunt populär, t o m älskad, om hon någonsin kunde identifiera sig själv och sin roll. Vad som irriterar nu är att vi vet att hon tror sig vara bättre än alla vi okända svennar som gnetar på i vardagen. På vad är oklart även för henne, men hon antar det det rimligtvis måste finnas en anledning...
Eddie the Eagle är ett bra exempel på motsatsen. Britten som för sitt liv inte kunde hoppa backhoppning, men gjorde det ändå. Han tog sig hälften så långt som den som blev näst sist, kammade aldrig hem några stilpoäng under luftfärderna men var avväpnande prestigelös och ödmjuk inför hela cirkusen.
Därför; Benny: borde vi inte kunna dela ut ett personlighetspris i Umeå. Helt oberoende av prestationer inom vilket gebit det än gäller; idrott, kultur, näringsliv... som premierar den som är charmigast och skönast framför dem som presterar bäst.
NICKLAS BERGLUND

Fler Artiklar
Klicka och läs!