Umeå-Vilmer – vem är det?

Benny undrar vad jag gillar Umeås senaste marknadsföringskampanj. Hmm... just idag känner jag mig på gott höst-humör och vill därför inte sparka på de som ligger. Jag tänker istället ge mig på att förklara varför umeborna inte gör vågen av Umeå. Vill Mer-kampanjen.

Mest tror jag faktiskt att det är fel på tajmingen… och utan bra tajming funkar ingenting här i världen. En ny mastodontkampanj var dödsdömd den här hösten. Dömd på förhand.
Folk har nämligen gått och småirriterat sig på kommunen en längre tid. Det är vägpaket och eländet mellan broarna och badhus och Holmlund och 2014 och trista näringslivsrapporter och gruppresor till New York och till råga på allt dyker Marie-Louise Rönnmark upp i media med jämna mellanrum och alltid stör det nån.
Av den anledningen tror jag faktiskt att vad folk säger om kampanjen egentligen är nåt de tycker om avsändaren.
Kommunen ligger helt enkelt på minus hos sina medborgare, och då är det inte lätt att få godkänt i en bedömningssport som marknadsföring.
Nån reklamguru sa en gång att: ”hälften av all marknadsföring är värdelös – det svåra är att veta vilken hälft det är”. Den här gången däremot var det dock inte så krångligt.
Särskilt som kampanjen är aningen storvulen och STORT är inte lika med bra i Umeå. Det räknas inte som vare sig ekologiskt, ekonomiskt, jämställt eller genomtänkt.
Less is more här och det borde man veta vid det här laget.
Less är smakfullt, akademiskt, smart och modernt.
Och så snart det stod klart att ”vi” inte gillade kampanjen var resten lätt – för det är väldigt enkelt att göra sig lustig och löjlig över marknadsföring.
Folk retar sig gladeligen på det påtvingat strebriga i den. Man retar sig på den där punkten mitt i meningen. Man retar sig på gerillamarknadsföringen som försedde stadens björkar med Budskapet.
En reflektion jag inte hittills sett bland alla kommentarer på nätet är den här: Hade det inte varit bättre att sätta upp de där vimplarna i andra städer?
Varför skulle Umeå skitas ner med de där banden?
Det gör det också svårt att komma ihåg att den här kampanjen inte ens är menad för Umeå – och med facit i hand var det ett misstag att lansera den här hemma. Man kan inte bli profet i sin egen hemstad, sägs det – men so what? Ofta behöver man ju inte det heller eftersom resten av världen är så mycket större.
Så varför skulle vi umebor övertygas först? Sökte kampanjen legitimitet? Det luktar faktiskt lite dåligt självförtroende av det, och dåligt självförtroende är inte attraktivt, vare sig det gäller danskavaljerer eller kommuner.
En annan sak som är säker; folk gillar inte att få åsikter serverade. Det är en sak som alla demografiska grupper har gemensamt – ingen gillar att bli tvångsmatad med en ståndpunkt.
Vad var vitsen med att berätta för oss inbitna umebor vad vi vill och tycker?
Det känns som att kommunen blandar ihop sina visioner och mål med medborgarnas.
Vi medborgare kanske inte vill bli 200 000 mest av allt. Vi umebor kanske inte bryr oss så mycket om huruvida vi blir kulturhuvudstad eller inte. Vi kanske hellre vill ha små barngrupper på dagis, juste sjukvård, ett trevligt centrum och bra kollektiva förbindelser.
Nu är sån välfärd givetvis starkt beroende av att företaget Umeå går bra – men beslutsfattarna får aldrig glömma vad målet egentligen är: att leva väl – inte att tävla och vinna mot andra städer.
Jag trodde faktiskt att kommunen hade slagit in på linjen ”det som attraherar människor attraherar företag” men nu tvivlar jag. För visst känns Umeå. Vill. Mer mest som en flirt med företag och organisationer? Ett löfte mellan raderna att här bor det god och uppskrämd arbetskraft.
Antingen det eller så är det här ett synnerligen dyrt pep-talk för alla vi lata umebor.

Benny; I vår akademiska värld hör vi ofta om forskarrapporter. Vilka är de där anonyma ”forskarna” egentligen. Finns det nån forskning om forskarna?
NICKLAS BEGRLUND

Fler Artiklar
Klicka och läs!