Foto: Carver

Bilar från A till Ö: Carver – ett fordon som svänger

Poängen med en stad är att ha många människor på liten yta. Men stadstrafiken fungerar ofta precis tvärtom: Stor yta används för att frakta förhållandevis få människor. En bil som är nästan två meter bred och uppemot fem meter lång innehåller ofta bara en person.

En stor del av trafiken i en genomsnittlig stad består av bilar, trots att den genomsnittliga bilen egentligen passar ganska illa i stadstrafik. Den tar mycket plats, bullrar och släpper ut avgaser. Men det har också funnits fordonstillverkare som haft andra förslag på fortskaffningsmedel för folktäta områden.
Att en elbil inte släpper ut avgaser och därför är mer lämpad för en miljö med människor, det har nog biltillverkarna vetat länge. Men så länge bensinen var billig fanns det inga pengar att tjäna på att utveckla effektivare elbilar. Som ett resultat av detta användes eldrivna fordon bland annat som golfvagnar. Och eftersom golfbanor oftast är stora, öppna grönområden på landsbygden användes alltså elfordonen i stadstrafikens raka motsats.

Carville ville vara vass
I slutet av 70-talet försökte dock det schweiziska företaget Vessa vässa elbilen. Den vassa bil som man hoppades skulle träffa mitt i prick var Pilcar. Nåja, om man ska vara ärlig så var den väl inte särskilt vass med sin toppfart på drygt 100 km/tim och sin räckvidd på ungefär tio mil. Bilen var förstås avsedd främst för stadstrafik, vilket framgick ännu tydligare när namnet ändrades till Carville (det engelska ordet car betyder ”bil” och det franska ordet ville betyder ”stad”).
Pilcar/Carville såldes i 28 exemplar från 1977 till 1980, vilket inte är så illa med tanke på att den byggdes av ett nystartat och från början helt okänt företag.
Ett annat europeiskt försök att få stadstrafiken att flyta smidigare kom från Nederländerna, där det finns mycket folk på liten yta. När den nederländske entreprenören Anton van den Brink satt fast i en trafikstockning såg han på bilarna runtomkring och undrade om det verkligen krävdes så mycket stål för att förflytta en person från A till B. Han började drömma om ett fortskaffningsmedel som hade bilens bekvämlighet men tvåhjulingens smidighet.
En av de saker som gör tvåhjulingen smidig (förutom förstås dess storlek) är möjligheten att luta. När en fordonsförare försöker svänga försöker fysikens lagar få fordonet att fortsätta rakt fram. Cyklister, mopedister och motorcyklister hanterar detta genom att luta sig och sin tvåhjuling ”inåt”. (Bågen lutas alltså mot centrum av den cirkel som kurvan utgör en båge av.) Detta innebär att föraren kan hålla avsevärt högre fart genom kurvan än om hen skulle sitta helt upprätt och bara vrida styret. En bil kan inte ”hjälpa till” på samma sätt. Man skulle snarare kunna säga att bilen motarbetar förarens försök att svänga – detta genom att karossen lutar sig utåt i svängen. Det är därför som sportbilar ofta har hårdare fjädring och stötdämpning – för att inte tillåta lika mycket utåtlutande i kurvorna.

Ingen otippad lösning
Den lösning som van den Brinks ingenjörer kom fram till var möjligen överraskande, men inte otippad. De konstruerade nämligen en trehjuling som skulle kunna tippa – eller, rättare sagt, kunna luta för att det mycket smala fordonet inte skulle tippa.
I en Carver sitter föraren i en billiknande men smal (88 cm) kaross. Passageraren sitter bakom föraren. När fordonet svänger (eller om vägen lutar i sidled) lutas karossen och framhjulet automatiskt upp till 45 grader, medan de båda bakhjulen behåller sin vinkel mot vägbanan.
Den ursprungliga Carvern, Carver One, kom 1999. Den hade en 660 kubiks bensinmotor med turbo och en toppfart på 185 km/tim och var således kanske mest en leksak för kurviga landsvägar. Den Carver som säljs nu är med eldrift och betydligt blygsammare toppfart mer gjord för stadstrafik.
Enligt företaget Carver har namnet med det engelska ordet carve att göra.Verbet carve betyder bland annat ”skära”, ”snida” eller ”skulptera” och substantivet carver betyder således bland annat ”den som skär”, ”den som snidar” eller ”den som skulpterar” (eller, om man så vill, ”skärare”, ”snidare” eller ”skulptör”). Uttrycket carve one’s way betyder ”bryta sig en bana”. Ordet carve förekommer bland annat i lånordet ”carvingskidor”, som ska göra det lätt för skidåkaren att så att säga skulptera sina svängar i snön. Och fordonet Carver ska snida svängar på vägen genom att vrida sig.
FREDRIK ANDERSSON

Fler Artiklar
Klicka och läs!