Foto: Maria Wall

Antikrundan – en hipstermarkör 2018

Benny undrar om jag är peppad inför att Antikrundan kommer till Umeå i höst? Notera att frågan inte gäller hockeyderbyt mellan Björklöven och SAIK, den handlar inte om Klungans nya uppsättning som har premiär i höst, Lars Winnerbäck i Hedlundaparken eller ens P2 i Parken – utan om SVT:s långkörare där den främsta målgruppen traditionellt varit vitala och/eller giriga seniorer som har problem med att slänga saker. Kan det här vara ett tidens tecken?

Är det bara jag, du och alla andra vi känner som håller på att bli äldre, och med tiden skaffar oss andra intressen, eller har Antikrundan och originalet Antiques Roadshow generellt gjort en rejäl klassresa de senaste åren?
Allt tyder på det.
Det är ju inte direkt omodernt att springa på loppisar och i antikbutiker, eller hur? Nix, det här beteendet har varit en hipstermarkör ganska länge nu och bara blivit tydligare. Dessutom har designmissbruk och samlande av 50- och 60-talsprylar sökt sig allt lägre ner i åldrarna.
Idag är det hårdvaluta att veta vilka föremål som är värda pengar och vilka som inte är det, och framförallt – vad som KAN bli värt pengar i framtiden. Det är guldkornen som alla loppis-junkies vill hitta, och det krävs ett sjätte sinne för att göra dessa klipp. (Det krävs förvisso också en person i kedjan UTAN kunskap för att ett så kallat ”klipp” ska bli verklighet, men sånt trist behöver vi inte tala om här.)
Även om vurmandet för stringhyllor och 50-talsporslin kan bli lite irriterande ibland är det svårt, i våra slit-och-släng-tider, att baktala personer som har gamla, välgjorda prylar som hobby – det är tvärtom enbart sympatiskt.
Det handlar ju i grunden om historia och hantverk.
Och värden. Pengar!
Vad vi än försöker intala andra, och oss själva, så är det mest intressanta kring alla de här sakerna priserna ... värderingen. Vad kan gammalt skräp plötsligt kan vara värt, liksom?
Kanske är värderingarna lite för viktiga förresten.
Vi kan fascineras av ett föremål och charmas av historien bakom det, för att i nästa andetag helt ta avstånd från det vi nyss tyckte var superintressant när det visar sig att föremålet inte har nåt monetärt värde. Då blir det pyspunka på inslaget, men som tur är klipper Antikrundan-producenten snabbt till nästa förhoppningsfulla deltagare.
Värderingar av det här slaget är ju som alltid aningen nyckfulla.
Att rätt set kaffekoppar ska vara värda så mycket mer än andra är ju bara en åsikt som tillräckligt många har, som rätt personer har – det värdet finns ju egentligen inte ur ett strikt logiskt perspektiv. Det här fenomenet hittar vi kring all typ av konst, och när man tänker efter även i uppfinningen pengar. 100 kronor är ju värt 100 kronor enbart därför att vi har kommit överens om det, själva produktionsvärdet kanske rör sig kanske om en krona.
Men nu ska vi inte krångla till det utan glädjas över att Antikrundan kommer till UÅ i höst, ett evenemang som mycket väl kan vara inkörsporten för många västerbottningar till ett tyngre beroende av att samla på saker.
Hur är det då med mina skafferier och förråd? Nåt värt att frakta till Antikrundans uppsamlingsplats? Nja, knappast, vilket mest beror på att jag kommer från ett urgrått sossehem där det inte flockades av hippa designerskålar eller kompletta serviser. Det bästa jag kan komma upp med är:
En limegrön kobra-telefon? Möjligtvis om de ska spela in ”Antikrundan for dummies” för de flesta känner till och igen de här 60-talstelefonerna. (De var värda typ 1500 kronor för tjugofem år sen, men en snabb googling idag sänker priset till 300. Trist!)
Första numret av Spindelmannen i Sverige. Möjligtvis kan den här serietidningen uppbringa en liten slant. Positivt: jag har den i en plastmapp. Negativt: jag vet inte var platsmappen är.

Benny: Jag antar att din nyfikenhet kommer att tvinga dig till Väven för Antikrundan-inspelningen. Kan du inte rapportera från den nästa gång? Vilka umeprofiler kom dit, och med vilka prylar?
NICKLAS BERGLUND

Fler Artiklar
Klicka och läs!