Foto: Maria Wall

Hösten i New York

Åren går fortare för varje år. Det är ett faktum vi alla som nått någon form av respektabel ålder tvingats inse. Inte så att dagarna går fortare, eller ens veckorna, men kanske månaderna och definitivt åren. Till och med ett decennium är idag en överskådlig mängd tid.

Den enda vettiga förklaring jag har hört kring det här fenomenet är att vi undermedvetet sätter åren i relation till all tid vi redan upplevt. Ett år för en femtioåring blir således 1/50-del av livet samtidigt som ration för en 25-åring blir 1/25-del av totalen. Mycket mindre med andra ord, för att vara exakt hälften. Enligt denna matematik känns ett år dubbelt så långt när du är 25 jämfört med oss unga gamla.
Nu går vi mot hösten igen, som vanligt fortare än beräknat, precis som ifjol, och det enda som har möjlighet att bryta det här invanda mönstret är väl klimatförändringarna – som faktiskt kan bjuda på en hel del överraskningar nuförtiden. I år hade vi den varmaste maj som en västerbottning någonsin fått uppleva. Högsommar hela maj, kort efter att snön låg meterdjup. Det är uppfriskande, med såna högst oväntade vändningar.
Men kanske kan vi inte enbart hålla tummarna för att vädret eller någon annan yttre kraft ska ge oss omväxling? Kanske måste vi själva också bidra till att utöka paletten som kallas livet – innan vi har målat in oss i ett svart-vitt hörn där allt var bättre förr, där svenskar är bättre än alla andra och där allt fler i vår omgivning antingen är idioter eller uppträder som såna.
Det är dock inte så enkelt i praktiken, att genomföra ens medelstora förändringar i våra liv. Det invanda är det trygga, den så kallade komfortzonen som vi gärna håller oss i.
Ibland tror jag att vi fortsätter i gamla hjulspår för att vi tror att det gör oss immuna, eller i varje fall bättre rustade, mot den största fienden av alla, döden. Som om tiden, som vi nyss konstaterat går allt snabbare, skulle hejdas en smula när vi sitter ner i båten och inte rumsterar om för mycket.
Själv har jag planerat för att spendera hela månaden september i New York, vilket var ”en dröm” före jul när jag fick den här idén, blev en ”ambition” under vårvintern och idag blivit ”en utmaning” när det börjar bli dags att förverkliga det här äventyret.
Jag har berättat det för kreti och pleti – litegrann för att sätta press på mig själv, eftersom jag känner mig själv. Ju närmare sommar och därmed höst vi kommit, desto mer velig har jag blivit.
Saker jag har föresatt mig att göra men inte gjort kan göras lång. Och då ska det ändå sägas att jag faktiskt genomför en hel del grejer också, jag är ingen soffliggare på så sätt. Men jag har aldrig lärt mig italienska, som jag lovade mig själv en gång. Jag har ej heller lärt mig steppa. Jag har aldrig på allvar bott i någon annan stad, några månader till och från i Stockholm räknas inte, och nån asiatisk kampsport blev det aldrig heller, eller något instrument. Kan jag crawla? Nix.
Det där steget mellan att vilja, och prata om det, OCH att sätta fart är större än vi tror.
Det finns ett motstånd där som vi måste ta fart för att lyckas tränga igenom. Är man inte medveten om det är chanserna väldigt små. Ändå lär oss vi så mycket varje gång vi GÖR, och vi uppskattar det vi haft mer samtidigt som vi blivit berikade. En klassisk win-win.
Tar jag mig nu igenom motståndet och verkligen skickar in den här krönikan då har jag verkligen beseglat mitt öde – då MÅSTE jag göra slag i saken och bara dra.
Väl där ska jag sitta på fik kring Union Square och skriva, helt ensam, halva hösten. Jag ska börja presentera mig som ”Nick” – en variant på mitt namn som jag velat ha ända sen jag och syrran såg Deer Hunter tjugo gånger. Jag ska fila bort min sista antydan av accent och se vem Nick blir när jag tillsammans med främlingarna jag möter sätter ihop en ny version av honom. Det är hög tid, för nu var det länge sen jag plockade isär alla delar och satte ihop dem igen, och gjorde mig av med sånt som inte behövs längre.
Kanske så kommer jag ut som Folkpartist, eller så hittar jag Jesus eller Van Jones.
Kanske blir jag kvar i New York – eller så kommer jag tillbaka än mer övertygad UÅ-bo och Björklöven-fan än någonsin tidigare.
Vi får se. (Om jag åker.)



NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!