Foto: Maria Wall

Vårt eget Saltkråkan i Hörnefors skärgård

Redan som liten tumsugare såg jag fram emot att åka till Hörnefors varje sommar. Det tog ungefär 20 minuter att ta sig över havet med båten från Tuppholmen till Rönnskär där vi hade stugan. Den vid sundet till Sandskär där båtarna passerade.

Vi vinkade och de vinkade tillbaka. Alla kände varann. Man hörde på motorljudet vilka det var. Från land tog vi med oss vatten i dunkar, matkassar och tuber med gasol. Vi hade ingen el men vi hade batterier i transistorn. Nog fanns det moderniteter även på den tiden!

Minns ni doften av Radar?
Farfar Ture hade köpt stugan en tid efter kriget och i begynnelsen var det en enkel fiskestuga som hackspetten hade gett sig på. Farsan var där och byggde till eller byggde om varje sommar. Ja han var inte ensam med att använda hammaren. Det fanns andra stugor på ön och fabriksarbetarna som ägde dessa var där varje ledigskift och sågade och spikade. Masoniten från Rundvik var effektiv att bygga med och på taken rullade man ut tjärpappen.
Man minns dofterna från den tiden. Grön cuprinol som ströks med bred pensel på altanerna. Bensin-supen hälldes i tratten till Pentan som annars gick på fotogen. Insektsspray som hette Radar, Myrr som ströddes runt stugan för att slippa ettergadd och hästmyror. Förmodligen skadliga även för människor men vem brydde sig om det då? Hade man fått ett getingstick skulle det baddas på med en vaddtuss med salubrin. Vademecum fick man på sockerbiten att suga på om man hade ont i halsen.

Vårt eget lilla Saltkråkan
Över hela ön fanns gott om stugor. Många var släkt och var man inte det så kände ändå alla varandra. Det fanns gott om barn, eller ”onga” som vi kallades. Bara i viken där vi hade stugan fanns Svedbergs ongen en Stefan, där fanns Berts och Leos onga. På sydvästsidan av ön bodde Stures onga och lite lägre bort fanns Dehlinara. Vi var som barnen på Saltkråkan men pratade inte lika fint. ”Bärarselong! Håll dig på grundvattne å fär int ut så du drunken!”
Det var lätt att låna verktyg och alltid fanns det någon masonitbit eller brädlapp över till att bygga flottar. Timret låg överallt längs stränderna. När jag sen såg på Saltkråkan som TV började visa år 1964 fick vi en annan bild av hur en skärgård kunde se ut. Jo ställningarna där man torkade näten fanns där. Och sjöbodarna. Men varför fanns där inga stockar längs stränderna att bygga flottar av? Va, fanns det inga pappersfabriker i Stockholms skärgård. Vad levde då folket av?

Våra egna farbror Melkers
I Saltkråkan fanns en liten tjej som hette Stina som ständigt störde Farbror Melker när han var som mest upptagen. Där fanns Tjorven som alltid sa: ”Fabbro Melker vettuva!” Det fanns andra barn där som hette Pelle och Teddy och Freddy och några till och de var väl ungefär som vi. De spinkade och spejade och höll på med varandra eller kollade in vad de vuxna sysslade med. ”Å tira på Malin, nu e hon kär!”
Jag minns aldrig om någon på Rönnskär var kär. Eller så hade de tagit båten till Vapplan för att få vara ifred. De vuxna på Rönnskär hade som gjort bort det där. De hade kalas där de drack vin som bryggts på russin, de kastade hästko eller pil. En Gustav Åström och en Ivan Persson kunde tokes och ta på sig kvinnokläder och lustiga hattar när de åkte vattenskidor eller surfade på en dassdörr efter båten som hade starkaste utombordarn. En Johan Nilsson hade en fru som hette Elsa. Hon kallades alltid för Elsa Johans. Vi hade ett eget språkbruk där ute på ön.

Vi åt abbarn och blåbärskaka
Varenda kväll la vi ut några nät som togs upp tidigt. Varje morgon fick man rensa abbarn på hällan vid bryggan medan måsarna dök efter inkråmet. Vi åt fisken varenda dag när vi inte åt burkskinkan eller corned beef som fanns i konserv.
Ibland gjorde vi utflykter till Norrbyskär för där fanns ett café där man kunde köpa wienerbröd. Min farmor Betty var oftast i blåbärsriset och plockade så pass hon fick till några blåbärskakor åt oss. Inte gick det någon nöd på oss kan jag säga! Det här hände i slutet av 50-talet och början och mitten av 60-talet. Jag var där för en tid sedan och såg att landhöjningen har gjort det besvärligare för bryggorna. Men stugorna finns kvar där, de flesta ännu mer ombyggda och utbyggda. Säkert värda någon miljon eller två för nu har de också dragit dit både vatten och el från samhället. Men barnen springer där på hällorna precis som vi gjorde när vi var små. Det är väl som det ska vara.

Ja du Nicklas, jag vet att du är tokig i tennis och det spelas väl massor med tennis på sommarn. Båstad, franska öppna, Wimbledon och allt vad det heter. Vilka turneringar är bäst och vilket underlag? Grus eller gräs?
BENNY KARLSSON

Fler Krönikor
Klicka och läs!