Foto: Maria Wall

Jag är en bra lyssnare. En fin egenskap, har jag hört.

Mitt läsande har haft tuff konkurrens de senaste tio åren. Och jag måste erkänna att den inte har klarat den utsattheten särskilt bra.

Den saktfärdiga läsningen, den eftertänksamma tillvaron med en bok i bersån, fick stå tillbaka för snabbare, enklare och mer lättsmälta upplevelser.
För helt plötsligt fanns det så mycket annat vi kunde investera vår tid i – användarvänliga, digitala tjänster och upplevelser vars främsta uppgift var att locka in oss, med låga trösklar och snabb stimulans.
Vi talar om näst intill obegränsade volymer av fulländade teve-serier, lika många välgjorda dokumentärer och filmer – numera bara ett musklick bort – och därefter alla välgjorda poddar, som återuppfann bra radio.
Om åtminstone det mesta hade varit skit, hade det varit enklare att motstå.
Och om de här nya lösningarna hade haft anständigheten att vara dyra.
Vi är ju annars vana vid att nytt ska vara lika med dyrt. Men inte så den här gången. Det var i många avseenden bättre och dessutom billigare – och därmed inget mysterium att man slutade köpa inbundna böcker för 250 spänn per titel.
Min litterära räddning blev ljudböcker. En form av bokläsande som jag övertygat sett ner på under alla år de såldes som cd-skivor och i värsta fall kassetter. Idén om att ljudböcker är för synskadade förändrades när jag prövade ett gratisabonnemang hos en av leverantörerna förra våren (första fixen är gratis), och sen dess har jag inte tittat tillbaka.
Jag påstår dock fortfarande att jag ”läst” en bok när jag i själva verket har lyssnat på den. Det är väl sak samma, tänker jag, fast jag inte alls menar det. Att läsa är mer noggrant, och helt säkert på det vis författarna tänkte sig att vi skulle ta del av deras berättelser. När vi lyssnar är det omständligt att repetera, dubbelkolla, att läsa om bra och/eller viktiga meningar och passager. Det blir också svårare att minnas karaktärers namn när vi inte sett dem, läst dem, och sen missar man ju ingenting av berättelsen när man slumrar till i hängmattan med en analog bok. (En stor del av boklyssnande handlar om att scrolla sig tillbaka till ungefär där man somnade.)
Dramaturgi och upplägg kommer dock utan tvekan att förändras – och med stor säkerhet sker det redan nu. Författare kommer att lista ut hur de ska skriva, dramatisera och framställa när de vet att de flesta av oss väljer att lyssna på deras böcker.
Vad hindrar de bästa producenterna från att tonsätta de här böckerna? En regissör som sätter en bra ljudbild till berättelsens olika stämningar? Varför har vi blott en berättarröst som försöker att spela många karaktärer? När blir ljudboken en fullfjädrad radioteater? Det ser jag fram emot – med hela ensembler som ger liv åt karaktärerna.
Begränsningen här är med all säkerhet pengar. Men, det kanske går att erbjuda som en tilläggstjänst... Vill du ha hela ensemblen så får du pynta 29 kr?
Dock, är den som läser duktig funkar en generisk berättarröst alldeles utmärkt. Och många traditionella romaner, skrivna enbart för läsande, översätter bra till ljud. En bra story är en bra story, liksom.
Bäst hittills utan någon som helst tvekan är Torgny Lindgren, som dessutom hann läsa in några av sina böcker innan sitt frånfälle. Det här är ju en sån lyx att man definitivt känner sig bortskämd. Torgny berättar sina historier för mig, nära, i mina lurar.
Det finns nu längre ingen vettig anledning att inte lyssna ”Ormens väg till hälleberget” – en ren fröjd från början till slut.
Jag har också drabbats av Niklas Natt och Dags debut ”1783” från ifjol som fyller en med lika delar glädje och avund. Mästerligt och mäktigt och antagligen nästa stora spänningsroman som går på bred export från Sverige, med all rätt för övrigt – den är fantastisk och mycket mer roman än deckare.
Det sista tipset är Cilla och Rolf Börjlind. Jag lyssnar på första ”Springfloden” just nu som dryper av kvalitet och visar hur mycket bättre resultatet blir om författare skriver deckare istället för när B-kändisar gör det.
Det finns tre till i serien.
Jag frossar. Det är soligt och varmt ute.

Benny: Det blir juli nu som förr kallades industrisemestern. Jag vet att du gärna minns din barndoms somrar, så kan vi få några återblickar från ditt eget ”Saltkråkan” eller vad ni gjorde när du var liten?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!