Foto: Maria Wall

Nynnande eller hummande – en åldersgrej?

Benny! Hummandet som du erkänner dig skyldig till är ingenting att skämmas för. Däremot – den irritation du möter är faktiskt ett slags åldersdiskriminering, som det är hög tid att vi adresserar.

Nån gång i livet blir nämligen ett ungdomligt och levnadsglatt nynnande plötsligt ett illa sett hummande – som inte accepteras av omgivningen på samma sätt.
Jag är själv utsatt, ska du veta.
Möjligtvis går vi ner en oktav, eller två. Möjligtvis blir passagerna av sammanhållna, memorerade melodier kortare, och därmed mer repetitiva (irriterande?), men inte borde väl enbart det skapa ett behov av två separata ord?
Vi vill och försöker bara omge oss med rytmer och melodier, och det kan väl rimligtvis inte vara sååå störande?
Musik är ju som ett grundämne, som ett femte av de grundläggande elementen.
Musik är kort och gott ett jäkla underverk, och fenomenet organiserat ljud är ju egentligen så brett och mångfacetterat att det i praktiken är flera helt skilda saker.
De olika paketeringarna har olika uppgifter och vi använder dem för olika saker, i olika sammanhang och sinnesstämningar.
Mest är nog musik sällskap, tänker jag. Det är svårt, nästan omöjligt, att känna sig helt ensam när man har möjlighet att umgås med en massa artister – som gjort sitt yttersta för att beröra oss.
Vi lär ju känna de här artisterna, vi identifierar oss med dem – kanske allra mest i tonåren – och när vi gjort det, vad kan de annars bli än ett just ett utmärkt sällskap?
Det här är förresten anledningen till varför våra relationer till dem är ytterst personliga. Många är vi som tjatat på en kompis eller främling, spelat låtar och reciterat texter – för att även de ska upptäcka vem det nu handlar om – för att i samma ögonblick som vi lyckats ångra oss – och ifrågasätta hur vi egentligen tänkte?
Det är var ju i första hand ”min” hjälte – ingen annans.
Den här otroheten var tydligare förr, för trettio år sen. Då resan var längre, avståndet till förebilderna så mycket större. Det var en detektivs uppgift att ta reda på detaljer, och därför var de också så mycket mer värdefulla, vilket gjorde det smärtsamt när folk inte värdesatte infon.
Nu kan alla följa vem som helst, hur snabbt som helst, och få reda på det mesta på ett ögonblick.
Så var det inte då.
Jag minns som igår (nästan) när jag hade fått mina första par hörlurar och började lyssna på mina favoritskivor, med det här nya verktyget – som i styrka nu kan jämföras med senaste Oculus Rift – och allt blev så mycket mer intimt än tidigare.
Tydligast blev det under ”Don’t let me down” med Beatles – när John Lennon plötsligt sjöng rakt in i mitt öra, och som jag tror att jag till och med kände hans andedräkt en gång.
”And from the first time that she really done me,
oh, she done me,
she done me gooood…”
En fantastisk låt ämnad för alla var nu, av allt att döma, skriven enbart för mig. Ingenting föreslog att det var på nåt annat sätt.
Såna här musikupplevelser är så klart beroendeframkallande.
Den är som alkohol, om än mycket nyttigare.
Den förstärker känslor vi har och saker vi upplever.
Jag brukar alltid försöka hitta passande soundtrack, när jag är på olika resmål. Bland annat har jag tonsatt en långpromenad i London med det ganska självskrivna ”London Calling” med The Clash – vilken peakade under Jimmy Jazz. I Hongkong träffade jag helt rätt med ”Silent Shout” av och med The Knife.
New York och Bob Dylan hör ju ihop, inte minst ”Talkin’ New York”, och i Barcelona satt jag och tittade på folk (en omskrivning för att jag inte orkade springa i fler affärer) till tonerna av vackra Guilty-plattan med Barbara Streisand och Barry Gibb.
Alla dessa ögonblick blev ännu bättre, och dessutom tydligare i minnet, tack vare soundtracken.
Och som om inte det var nog – musik i vår närhet blockerar dessutom vårt gubb-hummande.

Benny: Jag har försökt att inte fråga om valet 2018 i flera veckor ... men nu kan jag inte hålla mig längre. Vad tusan kommer att hända, lokalt och på riksplanet?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!