Foto: Maria Wall

Jag vill inte bli jagad av vildsvin

Det är en ständig utmaning att skriva dessa krönikor eftersom ämnena varierar varje gång. Att fundera kring hur hastigheten påverkar kroppen är kanske mer för en biolog eller fysiker som på ett populärvetenskapligt sätt gör program i Discovery eller Kunskapskanalen, men det är som alltid med oss krönikörer: Give it a try! Börja på att skriva så ser vi vart vi hamnar! För mig börjar ofta såna berättelser i barndomen.

Som barn var jag intresserad av djur och natur och min farmor Betty i Hörnefors köpte veckotidningen Allers, eller Hemmets Veckotidning. Ibland följde där med samlarbilder på djur som man kunde klistra in i ett samlaralbum.
Med varsamma händer och en burk med björnklister klistrade jag in bilder på giraff, noshörning, zebra, jak, okapi, tapir, ozelot och gepard.
Det fanns inte så mycket information kring bilderna, men kunskapen fanns i uppslagsverk och där fick jag veta att geparden var det snabbaste djuret. Den kunde komma upp i en hastighet av minst 110 km/timmen.
Fanns det någonting annat i Hörnefors som kunde röra sig lika snabbt? Knappast farbror Rinaldos Zündapp eller Planhammars racerbåt. Inte heller farsans folkvagnsbubbla eller morbror Olas DKV. En gepard skulle springa ifrån dem allihop.
Jag tror förresten att alla barn var fascinerade av hastigheten. Det första man tittade på i en bil var hastighetsmätaren. Visst var ni likadana?
Många år senare fick jag lift in till stan från Hörnefors med Mats ”Fesse” Långström som spelade i Max Fenders. Han gillade alltid bilar som gick till max. Jag tror nog hans Camaro gick nästan dubbelt så snabbt som en gepard. På tio minuter var vi i stan.

Pilgrimsfalk i huvet?
Det är lite märkligt också att ”Fesse” med sin stora och makliga kroppshydda skulle bli fosterpappa till Odain Rose som jag lärde känna långt senare. Har är sprinter av guds nåde både på 60 meter och 100 meter. Svensk mästare till och från och ständigt i toppen av den svenska eliten. Att vara sprinter är dessutom mycket otacksamt. Det skiljer tiondelar och hundradelar mellan succé och fiasko och när det gäller den här sporten blir alla till slut jämförda med Usain Bolt. Ändå är ju denne sprinterfantom relativt långsam med sin toppfart på 44,72 km/timmen jämfört med en en struts som kommer upp i en fart på 70 km/timmen eller en älg som kan springa 50 km/timmen. Om jag skulle få välja att bli påsprungen av ett djur så vill jag nog undvika ett vildsvin som kommer rusande i 50 km/timmen och hellre bli kraschad av en harpalt som visserligen kan springa 80 km/timmen men nog är mjukare.
Nu har jag som ni ser forskat lite i det här och även funnit ett kvalster i Kalifornien som kan röra sig med 322 kroppslängder per sekund. Omräknat blir det alltså 2000 km/timmen – men ett litet kvalster? Angrip mig gärna! Hellre det än få en pilgrimsfalk som dyker ner i skallen på mig med en toppfart av 389 km/timmen. Det torde göra ont!

Att hinna med ...
Med åren har jag märkt att jag rör mig i långsammare tempo. Det vet mina vänner när jag sackar efter och jag säger ”gå inte så fort” eller ”Lungen de Beda. Vi hinn!” Att gå långsamt har förresten varit nödvändigt denna vinter med all ishalka som varit på stadens gator. Det är helt rätt att anpassa hastigheten till underlaget eller omgivningen. Med mobiltelefonerna har vi fått en generation som inte heller ser upp för de går. Det tittar ner i sina händer och går rätt in lyktstolpar och annat. Det kan göra ont att inte vara uppmärksam!
Om man flyger märker man knappast av hastigheten. Jag får information på en display i ryggen på sätet framför mig när jag flyger med Norwegians Airbus att vi har en marschfart på 980 km/timmen. Ibland kan jag sitta och säga ”heja heja” när den går lite snabbare. Långresor på tolv timmar eller mer vill man ska gå ännu snabbare.
Ett annat sätt att resa eller färdas i tiden är att läsa böcker. Tänk att några sammansatta bokstäver i rätt ordning som blir till stycken kan göra så att man färdas snabbt i både tid och rum. Och du som nu har läst min krönika: var hamnade du i dina associationer?

Ja du Nicklas. Vad har du för relation till musiken? Hos mig kan det dyka upp låtar i skallen när jag minst anar det. Gamla poplåtar, strofer ur klassisk musik, och så vidare. Jag hummar och beter mig. Har du också musikaliska trudelutter som angriper dig när du gör annat?
BENNY KARLSSON

Fler Krönikor
Klicka och läs!