Foto: Maria Wall

Anfäkta och anamma – sjön suger!

Landkrabba! Det är en förbluffande träffande beskrivning av mig i de här sammanhangen. Landkrabba, blekansikte och tegare, det är jag det – även om jag nu bott på Rödäng längre än på något annat ställe i mitt liv, går det inte att ta den sportige, anpassningsvillige tegaren ur mannen.

Det hjälper inte hur charmigt och sexigt det är med män som kan kryssa, slå knopar, laga segel och angöra en brygga.
Det är för mig utom räckhåll.
Karlar som kan ro, undvika grund och sköta om en båt kan vanligtvis fiska också, och tillaga den, barfota, i slitna, färgfläckiga jeans och en mysig stickad tröja – gärna vit. De här typerna blir också bruna som pepparkakor ute på böljan, vilket ännu tydligare framhäver en felfri tandrad.
De är mer romantiska och betydligt klokare, och – inbillar jag mig – mer jämställda, än till exempel hantverkare, men i övrigt med samma diskbänksrealistiska sex appeal.
Här blir det viktigt att skilja på stekiga båtmänniskor och på rustika fiskartyper, där det är den senare gruppen som jag ser framför mig – i viss mån med avundsjuka.
Jag är nämligen ingenting av det där.
Jag försökte vända Niklas Rådahls flytande veranda i Rinneln för några år sen och misslyckades precis på samma sätt som man ibland misslyckas med att backa med släp – halvt utförda rörelser ger inte förväntat resultat medsamma och därefter blir rörelserna bara mindre och mer tveksamma tills man står där som ett rådjur i extraljuset, blick stilla utan förmågan att ens göra fel längre.
Det sägs ju att komplicerade motoriska färdigheter ska övas in före det att puberteten är förbi. Liksom att dialekter etablerar sig vid samma ålder – kanske det även gäller ett avspänt och helt igenom naturligt skärgårdsliv.
Du kan lära dig, typ – men det kommer inte att bli helt genuint utan snarare ett slags imitation.
Rustika fiskartyper förenar dessutom erfarenhet av naturen med praktiska kunskaper. De lever i samklang med havet – de läser av vind, väder, kobbar och skär och adderar fiffiga tekniska landvinningar till en harmonisk, kluckande tillvaro.
Här blir det ju näst intill övertydligt varför det skär sig mellan mig och livet på sjön.
Jag är till att börja med något av en främling för naturen – vi umgås i bästa fall ansträngt – och mina utmaningar kring praktiska göromål är ju inte bara omvittnat svaga utan ofta direkt farliga.
En kapten ska ju ta ett övergripande ansvar för säkerheten i båten vilket förutsätter förnuft, framförhållning och förmågan att laga sånt som kanske går sönder.
Ej heller här finns det, av goda anledningar, något självförtroende hos mig.
Sjön för mig, om vi till den får räkna en kajplats nära en trevlig uteservering, är för mig i första hand en perfekt fond för marina läckerheter (dock ej räkor) och torrt, vitt vin.
Jag har prövat mindre jollar och större motorburna. Men i inga av dem har det känts bekvämt. Motorer skrämmer mig reflexmässigt med sin komplexitet och jag antar att det är med utombordare som med skotrar – det jävlas cirka 60 procent av tiden för den genomsnittlige och därmed kring 95 procent för såna som mig, där även bagatellartade utmaningar blir oöverstigliga hinder.
Jag håller mig alltså undan.
Och det har tjänat mig väl, hittills.
Ni kommer inte alltså inte att se mig vid rodret den här sommaren heller.
Däremot på den då ombyggda Sjöbris-bryggan.
Ska vi säga babordssidan?

Benny: Det sägs ju att kroppen är designad för farter inte högre än vad vi förmår springa, typ 15-20 km i timmen. I högre hastigheter än så riskerar vi att gå sönder om vi krockar med nåt. Ändå envisas vi med en massa olika färdmedel. Vilka sätt föredrar du? Spark eller flyg, liksom?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!