Ett misstag att tro att folk inte vill jobba

För bara en generation sen hyllades ”det fasta jobbet” som en grundbult i varje människas liv. Inte mycket men fortfarande viktigare än att träffa nån att dela livet med. Det var föräldrar som anade en tuffare arbetsmarknad i framtiden, och önskade att deras barn skulle landa ett lika bergfast jobb som de själva hade.

Huruvida de var lyckliga eller inte på sitt arbete var oväsentligt. Man såg inte något annat alternativ som var tillräckligt tryggt att sikta mot – och kontentan blev att om man ändå ska vara lite olycklig kan man ju åtminstone vara det på ett fast jobb.
Mycket har förändrats sen dess, allt kanske. Snart har vi ingen arbetslöshet, utan en skriande arbetsbrist – som snart kommer att följas av en situation som är svår att föreställa sig när automatisering, datorisering och artificiell intelligens har ersatt oss människor på de allra flesta uppgifterna.
På ett sätt har ju det här redan hänt, i och med den effektivisering som pågått de senaste 100 åren.
Allt färre människor behövs för att producera det vi behöver och allt färre vinnare förfogar över jordens samlade resurser. Det cirkulerar lite olika siffror – den senaste jag hörde var att två procent äger hälften av våra tillgångar, men oavsett exakta procentsatser fördelar vi sämre än tidigare.
Hur har då det här gått till?
Svårreglerad globalisering är väl en stor anledning, tillsammans med en ovilja och oförmåga att motivera och driva fördelningspolitik. Effektivisering är en del av globaliseringen och kanske en lika kraftfull parameter.
För att förenkla: Om man för hundra år sen var tvungen att avlöna 1000 personer i en fabrik för att bli förmögen, och idag bara behöver hjälp från sju personer blir det ju uppenbart att vinsterna blir större samtidigt som fler hamnar utanför näringskedjan.
Vad som inte är lika uppenbart är vad vi ska göra åt det, för det måste vi nog. Nästan alla problem jag kan komma på har sitt ursprung i en orättvis fördelning av resurser.
Det finns ett förslag som heter general basic income på engelska, översatt till svenska – basinkomst eller medborgarlön. Den idén låter både knäpp och spännande – att alla medborgare ska få lön oavsett om de jobbar eller inte, oavsett om de vill jobba eller inte.
En av grundtankarna som försöker förklara det här konceptet är att de framsteg som har gjorts av vårt samhälle, till exempel teknologiska framsteg som möjliggör framgångsrikt företagande, tillhör oss alla eftersom de är ett resultat av våra gemensamma ansträngningar och skatteinbetalningar – från en pedagogisk förskola, vidare genom en fortfarande hyfsad grundskola, via gymnasiet till universitetsutbildningar, forskningsplatser, inkubatorer, acceleratorer, stödprogram, EU-bidrag, Vinnova och visioner, alltid understödda av det civila samhället med alla sina idrotts- och kulturföreningar. Den idén är ju inte helt verklighetsfrånvänd – att dessa framsteg och gemensamma satsningar också bör gynna oss alla. Vi bör helt enkelt få tillbaka avkastning på våra tidigare investeringar.
Nu är det ju rätt lätt att komma med ett dussin invändningar som alla utgår från att arbete måste löna sig, om morötter och ambitioner och så vidare – att vi inte kan göda alla Kronblom-wannabees som kommer att ligga på kökssoffan och invänta nästa allmosa den 25.
Men, då gör man det klassiska misstaget att tro att vi människor inte VILL jobba.
Det vill vi – bara inte under vilka förhållanden som helst.
Efter två veckor av sovmorgon och lösa boliner kommer vi att vilja engagera oss i nåt spännande projekt – på ett skönt ställe där vi trivs och även blir uppskattade av andra.
Det som på ledarskapssvenska heter att vi ska känna ”ägandeskap” och ”autonomi” och bli ”validerade”.
De är några av våra mest grundläggande behov, och också anledningen till varför människor alltid kommer att gravitera mot så kallade arbetsplatser – av fri och egen vilja.

Benny: Den 8 mars infaller nästa vecka vilket inte bara är min mors födelsedag utan även Internationella kvinnodagen. Är du snäll och ger oss en handlingsplan för män och gubbar efter #metoo?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!