Foto: Maria Wall

Se upp! Takskottning pågår!

Det blev en ganska snörik vinter i år märker jag inte minst i mitt facebookflöde som är fyllt med bilder på torp och sommarstugor som har drevat igen. På taken ligger snön som grädden på semlor och varje förståndig hus-ägare vet att det är nog bäst att skotta bort det där någon helg, innan det blir för tungt för takstolarna att bära.

Det är nog kanske inte så riskfyllt att ge sig upp på sommarstugetaken eftersom stugorna är rätt låga för den som trillar ner, det är värre med fastigheterna inne i stan. Den sysslan bör nog skötas av plåtslagare, takläggare och folk som är vana att att balansera på taknocken och inte räds för höga höjder. Men här behövs också extraknäckare. Jag var en sån.

Att ingå i arbetskraftsreserven
I början av 70-talet var jag fattig student som ville tjäna extrapengar och på den tiden kunde det gå till så att man anmälde sig hos Arbetsförmedlingen som ledig för ”påhugg” och arbeten av tillfälligt slag. Det här var ju innan mobiltelefonernas tid så Arbetsförmedlingen sa till oss att gå till torget och ställ upp klockan 07.00 på morgonen så kunde man få ett jobb. Vi som gick dit och ställde oss på rad bestod av studenter som jag, A-lagare och lösdrivna individer som kanske kan kallas diversearbetare. Vi kunde vara ett dussintal som stod där och väntade. Sen kom ”arbetsgivare” och förmän av olika slag och granskade oss.
Några av oss befanns duga som stuvare och fick bege sig till hamnen i Holmsund. Ofta var där flyttfirmor som sökte arbetskraft och själv hamnade jag ett tag hos Thorsten Norbergs flyttfirma på Teg för jobb i två veckor. Där fick jag jobba med ”Knutte från Berghem” och två killar som kallades ”Spiggen” och ”Fisringen”. Man fick sannerligen träffa nya individer bland umeborna. När det gäller takskottning minns jag särskilt firman Hagaplåt: ”Du heter Karlsson?” sa de. ”Då passar du bra som Karlsson på taket. Vi behöver nämligen takskottare.”

Se upp där nere!
När man fick jobba med takskottning åt Hagaplåt så ingick man också i ett arbetslag. Det fanns alltid med någon som var anställd av firman som var van att gå på taken. De var med där uppe och såg till att vi alltid hade livlina på oss när vi jobbade. I regel var det vi som var yngre som fick vara där uppe, de äldre fick stå på gatan och varna allmänheten för nedfallande snö.
Men står man på gatan vill folk prata med en och kommentera hur takskottningen går till. Så ibland var de inte så koncentrerade på sitt jobb, om man säger. En gång lyckades jag därför skicka ned ett stort sjok med snö rätt över en äldre dam som spatserade där nere med sin tax. Då ska gudarna veta att det blev livat. Både damen och taxen skällde ut snövarnaren som därefter skällde ut mig för hur jag skottade. En annan gubbe som agerade snövarnare på gågatan hade inte märkt att markiserna vid Saedéns hade fällts ned på grund av solskenet. Så där skickade jag ner en stor isklump som gick rätt igenom markisen. Mitt fel? Självklart. Jag var ju yngst i laget.

Den siste säljägaren
De här jobben var i regel dåligt betalda, men vad gör man inte för att få in extraknäck när man är en fattig student. Dragonskolans platta tak med en meter sursnö var det tyngsta jobbet. Att hänga i en livlina på Mimerskolans branta tak var som att vara på toppen av Mount Everest och jag får fortfarande kallhurven när jag tänker på det. Där låg snön mest som isblock som skulle hackas loss och hivas ned. Huvva!
Men det finns också trevliga minnen från takskottandet på det tidiga 70-talet. När vi skottade taket till den klassiska träbyggnaden Blå huset med sina tinnar och torn vid Vasaplan träffade jag en finländare med ett märkligt livsöde. Jag har glömt hans namn men inte hans berättelser. Han kom från Vasa skärgård och hade tagit sig över Kvarken med en sälbåt som han dragit fram över isarna tillsammans med några kamrater. De hade bott under presenningar på båten och skjutit tre sälar som de hade flått och nu skulle de sälja skinnen. Han var den siste i sin släkt som sysslat med säljakt sedan mitten av 1800-talet men nu skulle det ta slut. Efter takskottningen här i Umeå skulle han ta tåget till Västerås, sa han, för att få jobb på en fabrik. ”Eller Södertälje”, sa han. ”Där finns gott om jobb.”

Ja du Nicklas. Att inte ha fast jobb är en ganska normal tillvaro för dagens ungdom. De får ett SMS i sin mobil och förväntas snabbt ta sig någonstans för ett påhugg. Inom handeln eller vården. De behövs överallt. Stressigt och otryggt. Vad gör vi åt det, tycker du?
BENNY KARLSSON

Fler Krönikor
Klicka och läs!