Foto: Maria Wall

Den som spar hen har kartongerna kvar

Vårstädning är ju ett bekant fenomen, liksom att torsdagar har seglat upp som veckans städdag framför andra – men ”döstädning” har jag ännu inte stött på, även om jag direkt förstår syftet, som är omtänksamt mot kommande generation och förnuftigt för den som rensar ut.

Den här livslånga kampen vi för mot döda ting i våra hem, döda och dessutom utdömda, är ytterligare ett bevis för hur motsägelsefulla vi är – vi gör hela tiden saker mot oss själva som går direkt emot vår vilja, eller ännu hellre, vi gör INTE saker vi vet vi skulle må väldigt bra av.
Vi motarbetar oss själva med en orubblig inaktivitet. Ett bra exempel är det vi sparar och lagrar runtomkring oss – prylar, pinaler, krimskrams och kläder, som växer i högar, kryper närmare och krymper dag för dag vårt lebensraum.
Jag har ännu inte hört en enda person lovprisa de där sakerna vi aldrig använder men likafullt sparar. Jag har däremot hört betydligt fler försvara dem när de mot allt förnuft packas ner för att få hänga med på ännu en flytt.
Då kan man plötsligt inte utesluta att vi kommer att efterfråga dem i en avlägsen framtid, eller att någon annan, vanligtvis barnen, kanske kommer att få bra nytta av dem när de ska hemifrån.
Jag har också kvar saker från mina föräldrar och för mig handlar det mest om något slags gisslandrama – även jag sparar av skuldkänslor.
Senaste gången vi flyttade var för typ femton år sedan. Då packade och sparade jag fem flyttkartonger fulla med väsentligheter, fem lådor av sånt som jag omöjligen kunde slänga. De står i ett kallförråd och jag har aldrig varit in där en enda gång sedan dess och kan omöjligen nämna en enda artikel som ruvar i de där lådorna, frånsett möjligtvis originalbetyg från högstadiet.
Jag har bevisligen inget som helst behov av vad som finns däri, men jag vågar inte öppna dem inför risken för ytterligare en prestigeförlust när det visar sig att jag kommer att låta allt ligga kvar. Och efterlämna dem till mina barn som inte heller de kommer att ha mage att slänga bort.
Eftersom jag av någon anledning inte gjorde det.
Ett minnenas moment 22.
Ändå är det ju få upplevelser som ger sån tillfredsställelse som att åka en sväng på återvinningen en lördagförmiddag – det är inte ens en metafor för att göra sig av med problem, det är rätt och slätt det man får chansen att göra; samla en hög av problem på ett släp och köra bort dem från hemmet.
Det sägs att vi enbart använder nåt i stil med 20 procent av vår totala garderob, vilket verkar nästan högt för mig – samtidigt som många människor skulle ha användning för persedlarna.
Det finns alltså ingen rimlig anledning till varför de ska stöka till mitt hem ... så här kommer ett löfte, jag kommer att göra en utrensning, utan att kalla det en ”döstädning”. Jag lovar också en annan sak – att motstå reflexen att nån gång under processen utlysa en loppis.
En loppis är ju vanligtvis skräpets skyddsnät. Det har så att säga förlorat sin ordinarie familje-status, men räddas kvar i den omedelbara närheten av en inverterad karantän, en väntan på att åka ut. Men loppislådorna tar tyvärr exakt lika stor plats som ordinarie flyttlådor, och de kan också bli kvar i förråden hur länge som helst, kanske beroende på att ägarna inbillat sig att de faktiskt ”tagit tag i situationen” och att det säkert kan bli en slant över när väl loppisen är genomförd.
Vilket den aldrig blir. Och om den blir det säljer man bara en bråkdel av grejerna samtidigt som nån i familjen fyndar från någon av de andra hoppfulla utställarna och resultatet blir blott ett tids- och resurskrävande nollsummespel.
Så, våga vägra loppis säger jag.
Det är en återvänds-GRÄND, till skillnad från åter-VINNINGEN.

Du Benny. Det har ju kommit rätt mycket snö i vinter och det syns också på taken i stan. Skriv nåt om takskottning, här har du kanske egna erfarenheter?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!