Foto: Maria Wall

Leve blåbären i OS!

Det är alltid nåt särskilt med de olympiska spelen. Det där med att i princip alla länder i världen får delta i tävlingar som bara är vart fjärde år. Jag gillar blåbärsnationerna som deltar och för det mesta är chanslösa, för det här med att deltaga är ju alltså större än att alltid vinna.

Det här förutsätter långa tevesändningar där man får se ”försöken”. Hur ska det gå för etiopiern som tävlar mot deltagaren från Burkina Faso i sprinttävlingen på skidor? Ingen av dem har stått på snö tidigare, de drattar på arslet men gör sitt bästa för att ta sig i mål. Heja de blåbären!

Vinnare från ingenstans
Det bestående minnet från OS i Rio var inte det som hände på friidrottsarenan. Jag har förträngt de svenskar som floppade och inte motsvarade förväntningarna. Sarah Sjöström tog en massa medaljer i simning, var det inte nån hästhoppare som tog medalj men vad hände mer? Jag hade sett golfen och jag tror det var en söndag då vi plötsligt fick se bilder från sporten mountainbike cross country, en sport jag inte ens visste fanns med i OS. Vi var nog alla oförberedda på det här, inte ens media hade koll, men det var en svensk tjej som ledde. Hon klättrade som en bergsget på sin cykel på knöliga stigar och vann ju loppet! Hon var i OS för att ”se och lära”, hon hette Jenny Rissveds, kom från Falun och var den första cyklisten från Sverige som tagit OS-guld sedan Berndt Johansson vann linjeloppet i Montreal 1976. Varför kände vi inte till henne innan? För att hon tävlade i en udda gren. Visst finns det väl såna även på vintern? Bra, då tar vi medaljer där!

Skidor och hockey är nummer 1
Vi kan namnet på varenda skidåkare som åker på längden och de som kör utför. Vi har sett dem tävla i världscupen hela vintern och sett deras motståndare. Kommer norrmännen med sina astmamediciner? Hur höga blodvärden har ryssarna i år? Finns det fler än Charlotte Kalla som kan vinna medalj? Hur är det med Halvarsson? Är sprinten lika mycket skidåkning som tremilen eller femmilen? Vi har diskuterat i veckor innan OS äntligen sätter igång.
Att hockeyn är stor OS-sport för Sverige har givetvis med traditioner att göra. Men också för det faktum att det är extra hedervärt för alla dessa 100-miljonersspelare från NHL som ställer upp för ärans skull. Det är så vi uppfattar det. Samma villkor gäller givetvis inte för damlaget i hockey. Där är det bara äran som gäller. Därför hejar jag extra mycket på dem.

Årets Eddie the Eagle?
Eftersom jag hade mina ungdomsår i Övik där vi hade Paradiskullen är backhoppning fortfarande nåt jag vill se i OS. Men sedan Janne Boklöv uppfann V-stilen har den sporten helt förändrats. Uthoppet lutar mindre och hopparna slickar backen på ganska låg höjd. Deras dräkter är sydda för att få bäst glidförmåga med mycket tyg i grenen, hopparna är långa och smala, de flesta har bantat ner sig för att bli extra lätta. Sporten drar till sig anorektiker och här saknar jag knubbiga figurer som engelsmannen Eddie the Eagle, om ni minns honom? Världens sämste backhoppare som drog mer rubriker än finländaren Matti Nykänen som blev mästare vid den tiden. Det jag hoppas på nu är backhoppare från blåbärsnationerna. Varför inte massajer från Afrika som är kända för att hoppa?
En annan rysargren jag inte missar är curling. Vi har ju haft med några fina lag här tidigare så där har vi en tradition.

Bara vi är bättre än Norge
När det gäller olympiska spel är det nationerna som kommer först. Alla individer tävlar för sitt land och det är medaljerna som räknas. Media kommer ständigt att rapportera med listor om vilja som leder medaljligan, och varenda bronsmedalj är viktig i den kampen. Vi må hamna rätt långt ner här skulle jag tippa, men huvudsaken är att vi blir bättre än Norge. Är inte det allt det handlar om i Vinter-OS? Krossa norrbaggarna!

Ja du Nicklas. Ett nytt fenomen har dykt upp bland mina vänner. De ”döstädar”. Inte för att de har tänkt dö men de vill göra sig av med gammalt rat de dragit på sig. Har såna tankar dykt upp även hos dig?
BENNY KARLSSON

Fler Krönikor
Klicka och läs!