Foto: Maria Wall

Parents make the world go around

Med undantag för en och annan innebandydomare och anonyma radioröster som av allt att döma inte förberett sig ett skvatt riktas merparten av mitt missnöje mot de två yngsta familjemedlemmarna – med fullgoda skäl som ni säkert förstår.

Men det är ju å andra sidan lite grann syftet med vår relation, som gått in i en ny fas de senaste åren. Där jag, även på upploppet, ska ”sätta gränser” och deras jobb är att bryta dem på vägen till att bli en egen person med egna värderingar. Toppstyret närmar sig med andra ord sitt slut.
Senast jag släppte ut ånga var under deras generöst tilltagna jullov. Som alla föräldrar vet så är loven de tider på året när vi fullvuxna utsätts för den tyngsta pressen, sommarlovet på grund av sin evighetslånga karaktär och julen med alla förväntningar, lika tätt packade som sillar. Båda dessa ferier har sina uppenbara utmaningar för föräldrarna som alldeles nyss var unga själva, men nu förväntas ta ett helt orimligt helhetsansvar för det all inclusive-hotell som hemmet förvandlas till så fort det ringt ut på skolan.
Det ska serveras mat tre gånger om dagen, random fikastunder inte inräknade, det ska resas och arrangeras, tvättas och städas och skjutsas och därtill uppehållas en fasad av hur oerhört skönt det är att vara ledig, fast man egentligen längtar efter en vanlig jävla arbetsdag med lunch på stan.
Förr eller senare brister det för nån i personalen och ungarna undrar, vanligtvis nyvaket, varför vi äldre inte kan ”chilla” litegrann eftersom det ju faktiskt är lov.
Den här obalansen får vanligtvis äkta makar och sambos att först kasta sig efter varandras strupar innan det uppenbara går upp för oss – att vår gemensamma fiende givetvis är fripassagerarna en trappa upp, som antagligen filmar våra utbrott och lägger ut på sociala medier som vi inte ens har.
Här nånstans brukar det bli en så kallad ”rensning av luften”, när ungarna får skäll för allt mellan himmel och jord – varav de faktiskt brukar vara skyldiga till det mesta. Det här är en komprimerad uppräkning och exemplifiering av alla deras organisatoriska brister – en tirad som ökar i både tempo och styrka tills den tyvärr blir både ologisk och överdriven. Jag rör gärna mig runt i hemmet vid de här tillfällena, och pekar och gastar på bevismedlen – kläder som lämnats i såna mängder att det helt omöjligt kan finnas en enda persedel kvar i någon av garderoberna.
Här vet jag att jag brukar skrika: ”BOR DET MISSBRUKARE HÄR??!!” och det försöker jag sluta med eftersom det börjat bli förutsägbart och säkert också lite underhållande för de svarande. Man viftar vilt omkring sig och pekar på högar av papper – nåt jag antar är gamla läxor från ett provocerande lösblads-system – drivor av skor, blöta handdukar, skålar med intorkad glass och chokladsås från Gud vet när, skålar med fossil från flingor, nutella-rester, skedar, skedar och åter skedar, brun-svarta bananskal och små omslagspapper, gärna sönderrivna, till chokladkakor och protein-bars.
De här slutpläderingarna går alltid överstyr, vilket gör att man förlorar sitt moraliska övertag – för helt plötsligt har man själv gjort en massa fel och där nånstans föreslår en av parterna en remi.
Eftersom det ändå är lov, helg eller ledigt accepteras den av alla parter för den allmänna trivselns skull. Detta oavgjorda resultat brukar firas med en kortare storstädning innan löftena börjar tummas på igen, i värsta fall inom timmen.
Med det sagt har jag haft ett löfte till mig själv, sedan säkert tio år, och som jag vet att jag nämnt i nån tidigare krönika – att jag ska bli betydligt mer utagerande mot människor i min omgivning som jag inte är släkt med, som inte följer de mest uppenbara, sociala reglerna.
Det enda jag riktigt lyckats med hittills är att jag vägrar släppa in folk längs gamla E4 söderut som så UPPENBART tränger sig.
Min nästa målgrupp är de sprinters som från längst-bak-i-kön annekterar en nyöppnad kassa på livsmedelsbutiken.
Vi ses på ICA.

Benny: När vi var i Hongkong upptäckte jag att kineserna har väldigt lite respekt för min personliga sfär... De går gärna rakt in i en och står märkligt nära. Har du upptäckt några egenheter hos människorna i Kuala Lumpur?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!