Foto: Maria Wall

Mallig minnesmästare minns minsann

340 krönikor var! Det blir ju nästan 700 texter tillsammans, över vad som borde vara tolv-tretton år!? Men, det har inte alltid varit bara du och jag som skrivit för B&B varje onsdag. Faktum är att en (1) krönika författades av en annan gammal copy.

Den här anomalin inträffade redan vecka fem i vår krönikepingis, då ... trumvirvel ... Jan Johansson, mest känd som grundare och ledare av klassiska reklambyrån Ordpolen, skrev om en gammal Volkswagen-bubbla han hade kört när han var ung.
Men frånsett den avstickaren har det varit du och jag Benny.
Det är infall och påminnelser som denna som skapat föreställningen om att jag har ett exceptionellt minne. Även om jag vet att det inte riktigt är sant har jag varit mallig över det ryktet, och gjort mitt bästa för att i smyg underbygga det.
Jag ska nu avslöja ett av mina knep: Ju mindre – desto kraftfullare!.
Det kan upplevas överraskande men faktiskt är det så att banaliteter imponerar mycket mer jämfört med viktiga, stora händelser och saker. Små oväsentliga detaljer föreslår att den som minns sånt antagligen har en superkraft, och även minns det stora bättre än andra.
Men, det mest korrekta vore att säga att jag har en icke efterfrågad förmåga att minnas oviktiga saker och detaljer.
Som att den där bubblan som Janne skrev om för tolv år sen var gul, att de bruna mocca-skor som bara jag och Janne Marklund hade i stan kallades ”franska punkskor” på hyllan på Gul och Blå eller att Micke Tideman köpte en butterkaka och en liter standardmjölk på gamla Bubblan en lördag förmiddag för trettio år sen så snart han blivit gräsänkling den dagen.
Det fiffiga med dessa ovidkommande minnen är man blir själv på spelplanen. Risken att någon annan ska minnas exakt samma obetydliga ögonblick är lika med noll, vilket gör att du själv kan brodera ut med detaljer som ger ännu mer trovärdighet.
Kanske var det inte standardmjölk Micke köpte, men eftersom jag äger historien så bestämmer jag över den och blir på så vis allsmäktig.
En annan komponent som bygger myten om mitt minne är att jag faktiskt minns enstaka fraser, låttexter och citat från filmer en bit över genomsnittet.
Jag är bra på det precis som andra är bra på andra saker. Det här är en kompensation för allt som inte faller sig lätt för mig – vilket är lejonparten av all teknik, analog såväl som digital.
Och så klart handlar det en del om intresse också. Även om det är svårt att avgöra om man blir bra på nåt enbart för att man är intresserad eller om man blir intresserad av sånt man känner att man är ganska duktig på.
Hönan eller ägget igen, men i vårt fall, rimligtvis en kombination.
Jag har velat komma ihåg (läs; briljera på fester), och därför har jag ansträngt mig. Jag menar, det spelar ingen roll hur lätt man har för att memorera saker, man lär sig inte Monty Pythons ”Philosophers Song” utantill utan att lägga manken till.
Jag minns också första gången vi pratade med varandra, på trappen utanför gamla Norrlandsmagazinet. Till och med jag rökte, och du tyckte att vi skrev lite lika varandra.
Jag minns också gärna dina och Roger Bromans texter till Harr & Co.
Allra helst minns jag ”Dödsmässa med studs”. Och om jag inte haft ett hyfsat minne hade alla gått miste om den här pärlan idag, från Bygdepoeten spelad av Kjell Oscarsson:

Vi hade velat begrava dig farmor
i en urna av vitaste marmor.
Men det ekonomiska sprack
så vi lade dig i en tetrapak
och skrev några ord på paketets kartong:
”Din sista boning blev liten och trång
– men skillnaden är väl marginell,
när du levde bodde du i vårt cykelställ.”

God Morgon, som du brukar skriva.

Benny: Om man lyssnar riktigt
noga så här dags på året kan man höra hur nyårslöften börjar brytas. Hur är det med dig? Vilka är de tyngsta sakerna du lovat dig själv som du sen kommit överens med dig själv om att de inte gäller längre?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!