Bilar från A till Ö: Briggs – billig och perfekt

Brukar du känna dig som femte hjulet under vagnen när du samarbetar med andra? Eller är det du som driver hela samarbetet framåt? Nåja, det ena behöver inte utesluta det andra. Det visade Briggs & Stratton redan för hundra år sedan.

Flera amerikanska bilar har burit namnet Briggs eller haft Briggs som en beståndsdel i sina namn. Först bland dessa var troligen bilmärket Briggs-Detroiter (som också kallades bara Detroiter). Det tillverkades under åren 1912 till 1917 av Briggs-Detroiter Company. Detroiter-delen av namnet betyder förstås att bilen byggdes i Detroit, den amerikanska bilindustrins ”huvudstad”. Och Briggs-beståndsdelen beror på att Briggs-Detroiter Company grundades av en person vid namn Claude S. Briggs. Han hade tidigare varit försäljningschef hos biltillverkaren Brush Runabout Company, men trodde att han kunde bygga bättre bilar än Brush. Briggs lämnade därför Brush och startade eget tillsammans med en person som hette John A. Boyle.
Briggs-Detroiter var ett bilmärke för bilköpare med begränsad budget – en ny Briggs-Detroiter av 1912 års modell kostade 850 dollar. Målet var dock att kunna erbjuda bilar av högre kvalitet, med mer utrustning och lägre bränsleförbrukning än andra lågprismärken.
Tillverkningen upphörde 1917. Men något år senare skulle en ännu billigare Briggs-bil finnas på marknaden: Briggs & Stratton Flyer. Nuförtiden förknippar väl många namnet Briggs & Stratton med doften av nyklippt gräs, men den anrika amerikanska motortillverkaren, som ännu existerar, började faktiskt som ett bilmärke. Företaget Briggs & Stratton grundades för mer än hundra år sedan av ingenjören Stephen Foster Briggs och investeraren Harold M. Stratton. Tillsammans köpte de 1919 rätten att tillverka The Smith Flyer, en liten, lätt bil som konstruerats av A. O. Smith Corporation. Bilens namn skulle på svenska bli ungefär ”Smith-flygaren”. När Briggs och Stratton köpt rättigheterna ändrade de namnet till Briggs & Stratton Flyer.

Femhjulig flygare
Flygaren var en mycket säregen bil. Det mest iögonfallande med den torde vara att den hade fem hjul. För fyra av dem hade A. O. Smith tänkt inuti boxen och placerat dem i formen av en rektangel. Det femte hjulet satt längst bak, som en svans. Motorn var monterad direkt på detta hjul, som alltså var det enda drivhjulet. Någon koppling fanns inte – när motorn skulle startas lyftes hjulet upp med hjälp av en spak, så att det hängde fritt i luften. Man kan alltså säga att drivhjulet på en Flyer också var ett fly-wheel (engelska för ”svänghjul”), men jag vet inte om detta hade något med namnet på bilen att göra, eller om biltillverkaren bara ville antyda att bilen var lätt, smidig och kanske snabb.
Trots – eller kanske tack vare – att bilen hade 25 procent fler hjul än vanliga bilar var priset mycket lågt. Flyern brukar räknas som den billigaste bilen som någonsin byggts. År 1922 kunde den köpas för 125 dollar. Att det inte behövdes någon kedja eller kardanaxel för kraftöverföringen kanske sparade in några cent, men den viktigaste förklaringen till att Flyern kunde säljas så billigt var nog att den även i övrigt var mycket enkelt utrustad.
Flyer var rekordbillig, men femhjulingen har inte rekordet när det gäller antal hjul på en Briggs & Stratton-bil. På 1980-talet byggde företaget nämligen en bensin-el-hybridbil (troligen mest för att marknadsföra sin nya bensinmotor). På den tiden hade batteriutvecklingen inte kommit särskilt långt jämfört med dagens elbilar. För att klara tyngden från ett halvt ton batterier hade Briggs & Stratton-bilen dubbla bakaxlar, alltså sammanlagt sex hjul.

Dropplik drömbil
Ett mer normalt antal personbilshjul hade den tredje av de Briggs-bilar som här ska behandlas. Men det betyder inte att den var vanlig. The Briggs Dream Car (”Drömbilen Briggs”) var en bilprototyp som byggdes av karosseriföretaget Briggs för Ford-märket Lincolns räkning. År 1932 anställde Briggs den före detta Fokker-flygplansformgivaren John Tjaarda för att han skulle designa den perfekta bilen. Den självbärande kaross som flygmaskinsdesignern ritade fick förstås en form som skulle ge lågt luftmotstånd, vilket innebar att den liknade en liggande droppe. Fronten var kort och bullig medan bakpartiet blev utdraget. I det långa bakpartiet ville Tjaarda placera motorn. Huruvida detta blev den perfekta bilen får vi inte veta – den sattes aldrig i serietillverkning. Perfekt eller ej, formen var nog lite för avantgardistisk för Ford och Lincoln och den bil som det slutligen bidde, Lincoln Zephyr, hade en betydligt mer konventionell konstruktion med motorn fram.
FREDRIK ANDERSSON

Fler Artiklar
Klicka och läs!