Foto: Tim Taylor, CC BY 2.0

Bilar från A till Ö: Du är toppen, du är en Brewster

Hade man en Brewster på det glada tjugotalet, då var man riktigt ritzy. Det tyckte både Rockefeller och Cole Porter.

När de första serietillverkade bilarna började komma var det många entreprenörer som ville vara med och tjäna pengar på denna nya produkt. Vissa var oerfarna som företagare, men de flesta hade hållit på med någon sorts industriproduktion – påfallande ofta tillverkning av föremål med rörliga delar av metall, exempelvis vågar, klockor, lokomotiv, symaskiner eller kvarnar.
Eftersom sådana företag redan hade erfarenhet av att med precision montera ihop mekanik och maskiner blev steget över till bilbyggandet inte så stort. Och ännu kortare var klivet för dem som redan höll på med fordonsproduktion. Det är således inte så konstigt att en stor andel av de bolag som började bygga bilar i slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet var verkstadsföretag som sedan tidigare tillverkade cyklar eller vagnar.

Van vagnmakare
Ett sådant bolag var amerikanska Brewster & Company, som grundades av James Brewster redan 1810. Företaget påpekade i sina vagnsannonser att det var ”det äldsta vagnhuset i Förenta staterna”. Men även efter att Brewster börjat bygga bilkarosser kallades företaget coachbuilder. Det engelska ordet ”coach” betyder bland annat ”vagn”, ”galavagn” eller ”diligens”. ”Coachbuilder” kan alltså översättas med ”vagnmakare”. Men ordet användes också om företag som byggde bilkarosser på chassier från andra biltillverkare. Och då var det inte de allra billigaste bilchassierna eller de enklaste karosserierna man talade om.
Bilar med Brewster-kaross marknadsfördes oftast under chassitillverkarens namn (även om chassitillverkaren knappast försummade att berätta att karossen var just en Brewster). En Rolls-Royce med Brewster-kaross var således en Rolls-Royce Brewster. Men under 1910- och 1920-talen byggde Brewster också bilar som eget märke. Detta innebar i praktiken ingen större skillnad – chassi och motor kom fortfarande från en annan tillverkare – men den färdiga bilen blev en Brewster.
Brewster åtnjöt högt anseende. Den amerikanske kompositören och textförfattaren Cole Porter låter i musikalen Anything Goes huvudpersonerna, ett förälskat par, lovorda varandra så här: ”You’re the top! You’re a Ritz hot toddy. You’re the top! You’re a Brewster body.” Översatt till svenska blir det ungefär: ”Du är toppen! Du är en varm toddy på Ritz. Du är toppen! Du är en Brewster-kaross.” (Det engelska ordet ”body” kan dock betyda både ”kaross” och ”kropp”, vilket innebär att lovorden också skulle kunna översättas med ”du har en Brewster-kropp”.) Det är tydligt att Porter här har plockat fram det finaste han kunnat komma på. Till att börja med anar vi att han tyckte om toddy. Och det finaste ställe han kunde föreställa sig att dricka en toddy på, det var hotellet Ritz.

Rockerfellas roade sig på Ritz
Hotellkedjan Ritz grundades av schweizaren César Ritz. Han startade först ett Ritz i Paris, men det var hans hotell i London (öppnat 1906) som kom att bli det mest berömda. The Ritz blev ett starkt varumärke som amerikanen Albert Keller gärna betalade för att få använda när han 1911 öppnade hotellet Ritz-Carlton i New York.
Namnet Ritz har satt tydliga spår i det engelska språket och i framför allt amerikansk kultur – inte bara i Cole Porters musikal (och de filmer som denna gav upphov till). I den amerikanske författaren F. Scott Fitzgeralds novell ”The Diamond as Big as the Ritz” från 1922 skryter studenten Percy Washington med att hans far äger ”en diamant som är större än Ritz-Carlton-hotellet” (artikelförfattarens översättning). Den amerikanske kompositören Irving Berlins sång Puttin’ on the Ritz handlar om det vackra folket som har råd att roa sig på Ritz, till exempel ”Rockerfellas”, som förstås syftar på familjen Rockefeller (i vars ägo det för övrigt fanns flera Brewster-bilar). Och det engelska slangordet ”ritzy” betyder ”flott” eller ”elegant”.
Slutligen: När Cole Porter staplar snällheter i sin sång är det ingen slump att det är en ”Brewster body” som besjungs. Porter körde Brewster själv, så han var väl inte helt objektiv. Men under många år var faktiskt en Brewster finaste en amerikan kunde åka omkring i.
FREDRIK ANDERSSON

Fler Artiklar
Klicka och läs!