Foto: Maria Wall

Välbefinnande är att inget skitit sig – på ett tag

Benny frågar den här veckan om vad som ger mig lyckorus och välbefinnande, men det är ju två ganska skilda sinnesstämningar, eller hur?

Välbefinnande är mindre dramatiskt än lyckoruset, mer av en tacksamhet över att ingenting gått åt helvete, i alla fall inte på sistone. Med åren blir man mer och mer nöjd med det välbefinnandet – eftersom nuet alltid är placerat mitt emellan två katastrofer, den senaste och nästa.
Välbefinnandet är klokare att sikta på, och definitivt mer hållbart i längden.
Välbefinnande är till exempel mina lördagsförmiddagar. Jag har nämnt den här stunden tidigare, men kan ju inte gärna skriva om sanningen bara för att inte upprepa mig. Lördagar är ju oftast lediga dagar, och förhoppningsvis har man inte stannat uppe för länge på fredagen och belönat sig med för mycket vino efter arbetsveckan, så man kan vakna – till och med utvilad kanske – vid halvåtta.
Schemat är mer eller mindre fritt hela lördagen, ja, hela helgen ligger framför en och bara det är ju nåt att frossa i. Nu smyger man ner i köket, sätter på kaffet, tassar ut till brevlådan och hoppas att man inte springer på nån granne där i kalsipperna, återvänder, häller upp nybryggt kaffe och floppar tillbaka i sängen med VK och kaffe och snus.
Det här kan jag dra ut på säkert till klockan tio, och jag är noga med att kolla papperstidningen först och först därefter ta mitt varv på telefonen som är i tur och ordning är 1) nyheter, 2) Facebook och 3) Wordfeud.
När jag varvat Fejan, det vill säga när det är helt uppenbart att det inte finns nåt mer att kika på, blir det frukost.
Har man bara riktigt tur så spelar nån av döttrarna innebandymatch senare på dagen så att man kan få leva lite genom dem en stund. Det känns på riktigt som en fysisk aktivitet som även jag deltar i.
Tyvärr är det ju enklare att räkna upp saker som ger en känsla av missmod och förtvivlan.
Det allmänna världsläget, Trump och SD, hur vi ska ställa oss till tiggarna eller vår miljöpåverkan. Om ingenting av detta biter kan man alltid oroa sig över olika krämpor som kommer och går, om högen av post man troligen borde gå igenom eller den fientliga inställning som alla digitala produkter och tjänster fortsätter uppvisa mot ens person.
Den sista utposten av ständiga besvikelser hämtar vi från idrottens värld.
Björklöven fortsätter att vara en stabil leverantör. De hittar alltid ett sätt att ställa till det för oss fans, även när det går bra. När de vann borta mot Modo med 3-2 för några veckor sedan blev jag direkt misstänksam. Jag kände instinktivt att den segern skulle bli dyrköpt på det sportsliga karmakontot.
Löven vinner inte borta mot Modo utan att det kostar.
Och mycket riktigt.
Sedan dess har alla mina favoritlag gått på pumpen, gång på gång. Tottenham har hamnat i en oförklarligt djup svacka, E:s IBK Dalen drabbades av två smärtsamma uddamålsförluster, Ketil & Co harvar vidare med oavgjorda resultat ... ja, till och med Roger Federer förlorade (mot doldisen Goffin) som en direkt följd av de där tre bortapoängen.
Med den här logiken borde det i och för sig se ljust ut för Spurs med flera framöver efter att Björklöven blivit utklassade av bottenlaget, badorten, Västervik med 1-6.
Även i denna dimension kan man separera välbefinnande och lyckorus. Jag börjar nöja med mig välbefinnande även här. Dramatiska övertidsvinster byts ut mot stabila mittenpositioner, eventuella toppstrider med höga insatser mot en serielunk på bekvämt avstånd från kvalstreck.
En pinne borta mot Kovland och livet leker!
Sakta men säkert hittar man rätt nivå av förväntningar – på det mesta omkring oss – och blir därmed allt lyckligare, eller mindre olycklig i alla fall.

Benny, klappar är trevliga men det finns för varje år fler och fler ännu klokare klappar. Kan du inte göra en genomgång av dem – getter till byar, träd som planteras och så vidare?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!