Foto: Maria Wall

Rapport från en Kronblom

Benny efterfrågar mina knep för att lyckas koppla av och koppla bort knoppen. Innan vi går in på det måste jag redogöra för de typer av tankar som finns, nämligen A) att tänka koncentrerat på ett problem eller fenomen, å ta sig nån vart, B) att mumla i tanken, irra runt på en rad områden och snarare krångla till istället för att bringa ordning, och slutligen C) den sista – att inte tänka på någonting alls och därmed ge hjärnan en chans att rensa bland gamla trådar, detaljer och slagg som ingen hunnit bearbeta ännu.

Den där sista kallas olika saker, bland andra meditation.
Möjligtvis ökar populariteten för mindfulness i takt med att vi tilldelas allt färre pauser, och så fort vi får en sån fyller vi dem med Facebook, Angry Birds och Wordfeud – och kallar DET för avkoppling.
Ren meditation har jag aldrig sysslat med det, trots alla gånger jag lovat mig, och andra, att prova på. Däremot har jag sprungit ganska mycket, vilket är lite samma sak, förutsatt att man inte förstör upplevelsen och möjligheterna genom att lyssna på ”musik som är bra att springa till” – vanligtvis dumheter som ”I’ve got a feeling” med Black Eyed Peas.
Monotonin i löpandet samt den hypnotiska andhämtningen bidrar till det som yoga-människorna kallar fokus, men som jag själv hellre skulle beskriva som ett icke-fokus – en tomhet som öppnar för annat.
Det första man tänker på på löprundan är hur jobbig första kilometern är, sen tänker man på var man har ont den dagen, och därefter övergår tankarna till veckans problem – om det är kring jobbet eller biljäveln som ska in på service ... men efter det, då orkar man inte tänka längre och där uppstår en välbehövd mental glänta.
Få andra träningsformer levererar samma sinnesro. Korpfotboll är för farligt, simning för blött, kallt och jobbigt, tennis liiite för irriterande när man dubbelfelar och returnerar mesiga andraservar i nät. Det är ju givetvis ingen slump att Forrest Gump råkade just springa i ett par år.
Det fysiska avkopplandet har alltid fallit sig naturligt för mig. Så bra faktiskt att jag förtjänat smeknamnet ”Kronblom” av min morbror Åke – som förresten inte heller hatar att sträcka ut sig på en kökssoffa.
Men jag tror att han känner igen sig i mig och ville därför förekomma mig, och projicera våra gemensamma slacker-tendenser på mig.
Jag har dock fått lite svårare för det här chillandet med åren. Jag vet inte om det är jante eller lestadiansk ångest som hunnit ikapp,men nuförtiden måste man förtjäna sina siestas.
Det betyder inte att jag inte kan ligga i soffan en hel kväll och se på serier – det känns bara inte riktigt lika härligt som om man tränat eller till och med gjort nåt med händerna.
Att plocka upp datorn en timme på kvällen, och jobba undan sånt som hänger över en, är också en bra avkopplare – sen, när man är klar alltså – och många gånger gör jag det av den anledningen. För att kunna frossa i ”Last Chance U” på Netflix och med rent mjöl i påsen. (Eller som min granne råkade säga häromkvällen, aningen missvisande: ”... vitt mjöl i påsen”.)
Kan jag säga att jag därmed jobbar för att kunna koppla av? Kanske.
Samtidigt bevisar jag att jag är en komplex och sammansatt människa, eftersom jag har sänkt ribban på andra sidan – för vad som räknas som riktiga sysselsättningar.
Sola är numera en aktivitet. Utan tvekan, jag skojar inte. När jag väl får chansen att lägga mig i solen och bli brun som Mowgli – då är det nåt jag aktivt gör, samtidigt som jag somnar till en ljudbok.
Och promenad är nuförtiden träning. Det här är något av en milstolpe. Jag gillar dock att gå från A till B istället för från A tillbaka till A via en ineffektiv cirkel. (Jag hoppas mycket på att det här är en manligt drag, jag skulle nämligen behöva lite testosteron-poäng.)

Benny: Det är ett herrans gnäll på i princip allt runtomkring oss. Jag tror att vi är i skriande behov av en positiv vinkel. Kan inte du räkna upp en massa saker – lokalt och nationellt – som faktiskt blivit bättre de senaste tjugo åren?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!