Foto: Maria Wall

Det fixerade kallar vi kunskap

Benny, båda dina frågor den här veckan är ganska enkla att svara på. Den andra först: ”Varför pratar ingen om magkatarr längre?” Det tror jag beror på att dina vänner helt enkelt har fått allvarligare diagnoser att dissekera.

Magkatarr är ju förvisso obekvämt men vanligtvis går det där tillståndet att påverka själv – om man bara äter lite bättre och mer inrutat så lägger sig ju de där krevaderna i magen – men artros är ju betydligt lurigare och definitivt långsiktigare.
Den första frågan går även den att besvara med en liten portion logik. Dina polare är inte 35 längre, och krämpor blir därför en allt större del av deras liv.
”Av det hjärtat är fullt talar munnen”, sa min lärare Ylva när jag gick ut Strömbäcks journalistlinje efter två år. Jag minns att jag tog det som kritik, vilket det också var. Hon tyckte hon att jag mest talade och skrev om sånt som intresserade just mig.
Varför jag blev stött berodde såklart på att jag blev träffad – och mycket riktigt blev jag inte journalist heller, utan snarare pratkvarn.
Men jag tror att vi nu kan återanvända Ylvas påstående, och applicera det på dina polare.
Och särskilt mycket påverkas vi av saker och ting som är permanenta. Artros till exempel, eller en utsliten höft, det är ju grejer man får dras med i resten av sitt liv, en rest som det uppenbarligen återstår allt mindre av.
Jag minns att det slog mig när jag hade skallat ut några tänder i en fotbollsmatch, och efter väldigt många om och men fått dem ersatta med vad som till slut blev en brygga: den här jäkeln kommer att ligga där och gnistra i kistan när resten av mig blivit mull. Det är nåt definitivt med sånt som gör att de är svåra att släppa.
En annan gång gnällde jag utförligt inför ex-Holmsundaren och min ex-tränare Kim Boberg – då var ämnet mina utslitna fotbollsvrister. Kanske blev jag lite för detaljerad kring olika läkares åsikter och resultatet av magnetröntgen för till slut sa Kim:
”Ja, eller så får du bara får acceptera att grejerna är slut.”
Att bli äldre är ju tveeggat. Såklart är det inte roligt att veta att man levt den största delen av sitt liv redan, dessutom den mest troligt roligaste delen. Och då spelar det ingen roll att man inbillar sig att man har ganska roligt just nu, kanske bättre än någonsin. Kanske är det förresten en del av förklaringen? Att när livet blir bättre och bättre ökar samtidigt kärleken till det – och därmed också sorgen över att det är mindre tid kvar idag jämfört med igår. Att jämföra med en tonåring som har djup angst och snarare ser de återstående 70 åren som ett icke tidsbestämt straff.
Men, när vi blir existentiella som idag, kan det vara klokt att låta någon betydligt bättre ta över ansvaret. Det är ju ändå allvarliga grejer vi snackar om.
Jag lämnar därför över ordet till Karl Ove Knausgård som skriver så här i första delen av Min kamp:
”När utblicken över världen blir större, minskar inte bara smärtan den vållar, utan även meningen. Att förstå världen är att ställa sig på ett bestämt avstånd från den. Det som är för litet att se med blotta ögat, exempelvis molekyler och atomer, förstorar vi upp, och det som är för stort, som molnsystem, floddeltan och stjärnbilder förminskar vi. När vi sålunda har hämtat in det, inom våra sinnens räckvidd, fixerar vi det. Det fixerade kallar vi kunskap. Under hela barndomen och ungdomen strävar vi efter att upprätta det korrekta avståndet till saker och ting. Vi läser, vi lär, vi upplever, vi korrigerar. En dag kommer vi till den punkt där alla nödvändiga avstånd är fastlagda och alla nödvändiga system etablerade. Det är då tiden börjar gå fortare, den möter inte längre några hinder, allt är fastlagt. Tiden forsar genom våra liv, dagarna försvinner i våldsam fart och innan vi vet ordet av är vi fyrtio, femtio, sextio.”
Så gomorron på er alla. Hoppas inte det blev för bluesigt till morgonkaffet.
Samma sak gäller dock, nästan oavsett vilka slutsatser man drar, och hur man kommer fram till dem.
Det enda vi har är idag.

Benny: Ena dagen går kriminaliteten upp, nästa dag ner. Ena veckan är Umeå city en spökstad, nästa vecka är siffrorna positiva. Hur ska vi ha det med sanning – ska vi helt enkelt avskaffa begreppet? Eller har du en bra slagruta?
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!