Foto: Maria Wall

Gräsliga köer kring Wimbledons gräs

Jag har pratat i många år om att åka och kika på Wimbledon-tennisen ... eller ”The Championships” som de säger i London. De är kulmen på tennisens gräs-säsong som nuförtiden blott är en månad lång – med ett par tävlingar i Tyskland och lika många i England, som uppvärmning inför Wimbledon.

Annat var det förut – då gräs (typ) var det förhärskande underlaget för Grand Slam-turneringarna. Tre av fyra av superturneringarna gick ända in på 80-talet på mer eller mindre gräsligt underlag ... US Open, Australian Open och såklart Wimbledon. Den enda GS som avvek var VM på grus, Franska Öppna på Roland Garros i Paris.
US Open och Australian Open ändrade sig, de anpassade sig och började arrangera sina turneringar på det mer lättskötta underlaget hard-court, med det mer publikvänliga spelet med längre baslinjedueller.
Så gör man inte på The All England Lawn Tennis and Croquet Club. Tvärtom, de har gjort det till en konstform att inte ändra på någonting. Kläderna ska vara kritvita igen och vart man än vänder sig är det koder och regler och traditioner.
Det konservativa spåret kräver is i magen för varje arrangör, oavsett vad man värdar, och därtill en fullständig tro på det man gör. Wimbledon tackade nej två år i rad till Andre Agassi som vägrade spela i vitt. Tredje året kom han tillbaka i vita kläder över svansen mellan benen.
Han som graverar pokalen med vinnarens namn är tredje generation i familjeföretaget som alltid haft den äran.
Det är brittiskt och i många avseenden fisförnämt, men det funkar. Klubben gör nästan en miljard i vinst vare år (och investerar stora delar av överskottet i brittisk ungdomstennis).
Men det finns trots allt två sidor av evenemanget – en enormt överklassig sida och en ganska glassig.
Vi fick uppleva båda. Första dagen hade vi köpt biljetter till Centre Court för att få se världens bästa tennissp ... människa, Roger Federer. Det var så dyrt att jag faktiskt skäms över att vi la ut såna pengar och jag kommer inte avslöja vad vi betalade, men då var det också top notch över det mesta. Vi fick glida in utan köer genom huvudentrén, blev visade alla glassiga verandor, restauranger och barer som vi hade tillgång till. Vi satt perfekt, drack pimms och skumpa, kikade på Djokovic, Gulbis, Radwanska och slutligen Federer.
Vi satt förresten också mycket i taxi. Stads- och vägplanering var ingenting som kom upp när London byggdes. Det tar en evighet att åka fram och tillbaka till Wimbledon, och därför blev jag förvånad när min kart-app berättade att det bara var elva kilometer hem till vår lägenhet. Och taxi tog alltid dryga timmen?! Vafan, man GÅR ju 11 kilometer på en timme, om man raskar på.
Det skulle dock bli mer väntande för oss. För på måndagen var vi tillbaka – och den här gången köade vi in med alla andra tennis-junkies. Turneringen sparar på ett demokratiskt vis ungefär tiotusen biljetter som ingen kan köpa i förväg (och sälja vidare) utan man betalar för dem i dörren. Vi köade i exakt fyra timmar och femton minuter för att komma in på området (mellan 09.00 och 13.15) och 25 pund senare fick vi kika på alla matcher på banorna 3 till 18. Eller för att vara exakt – man fick köa för att få komma in på de mindre arenorna.
Och för att köande ska bli lite roligare dricker man öl och pimms vilket tyvärr leder till att man blir kissnödig ungefär tio minuter efter att man fått en plats på den bana man vill kika på, och när man ska lämna för att kasta vatten kastar man också bort sin plats, och så håller det på. Däremellan köar man för ytterligare pimms, för jordgubbar med grädde och till toaletterna.
Jag satt pinknödig i 2,5 timmar och kikade på Wozniacki och vad jag tror kommer bli min nästa favoritspelare, Dominic Thiem, spela mot Tomas Berdych.
Två lärdomar tar jag med mig till nästa år.
Har man inte platser till de stora arenorna, avstå de där blaskiga vindrinkarna! Man får se mycket mer tennis då.
Köp biljetterna tidigt, gärna före jul. De blir tydligen inte billigare veckan innan.

Benny: Vilka evenemang står högst upp på din att uppleva-lista? Ge mig i alla fall fem – med motiveringar.
NICKLAS BERGLUND

Fler Krönikor
Klicka och läs!