Bilar från A till Ö: Bitter – drömmen blev verklighet

För några år sedan fanns det i Sverige en butikskedja som sålde hemelektronik. Butikskedjan hette Expert och dess reklamslogan löd: ”Vi är vad vi heter.” När man läser om tysken Erich Bitter och hans numera nedlagda biltillverkning kan man inte låta bli att undra om samma sak gäller för honom.

Och svaret på den undran är troligen nej. Föreningen för ”vänner av Bitter-bilar”, Bitter Club International, har en webbplats (bitter-club.de) där Erich Bitter presenterar sig under rubriken ”Erich Bitter ... gjorde drömmar körbara.” (Min översättning.) Där kan man också läsa att han är ”en man som lät sina bildrömmar bli verklighet”. Erich Bitter låter alltså inte särskilt bitter.
Men låt oss börja från början. Vad var det egentligen för drömmar som den tyske racerföraren gjorde körbara och lät bli verklighet? Jo, Bitter hade på Frankfurt-salongen 1969 fått syn på en prototypbil från den tyska biltillverkaren Opel. Han blev förälskad i bilen och ville se den i serietillverkning. Opel hade dock inte för avsikt att starta någon serieproduktion av bilen. Bitter blev mycket besviken och bestämde sig för att starta ett eget biltillverkningsföretag och börja bygga bilen. Han övertalade Opel att låta honom få överta projektet.
Den bil som Bitter blivit så förtjust i kallades Styling CD. Det var en sportbil som hade byggts på ett modifierat chassi från en Opel Diplomat. Bokstavskombinationen ”CD” i modellbeteckningen kan utläsas som ”Coupé Diplomat”, men Opel hade säkerligen också i åtanke att det på bilar som används av ambassadörer och andra diplomater brukar finnas en skylt eller ett klistermärke som det står ”CD” på. Detta är en förkortning av franskans ”Corps Diplomatique” (på svenska ”diplomatkår”) och att förkortningen företes på ett fordon innebär att föraren av fordonet i fråga har vissa rättigheter som ”vanliga” bilister inte har.

Diplomatdelar i Bitterbil
Bitter behöll bokstavskombinationen ”CD” men ändrade förstås bilmärket, som fick samma namn som sin upphovsman: Bitter. Biltillverkaren Opel, som verkar ha insett reklamvärdet i att dess bilprototyp trots allt kom i serieproduktion, hjälpte Bitter att komma igång med projektet. Bitter använde ett förkortat Diplomat-chassi, precis som i prototypen, med en V8-motor från Chevrolet. Hjulupphängning och fjädring ändrades för att passa till sportbilen CD, som var lättare än lyxbilen Diplomat. Biltillverkningsföretaget Bitter hade ingen egen fabrik och gav därför karosserifirman Baur i Stuttgart i uppdrag att bygga bilen.
Bitter CD presenterades för allmänheten på Frankfurt-salongen 1973. Där fick Bitter 176 beställningar på CD-bilar. Det låter ju inte så imponerande, men med tanke på att det byggdes ungefär en bil i veckan kanske det var lagom många – den kund som stod sist i kön skulle ju ändå få vänta i mer än tre år på sin CD.
Med en 327 kubiktums (ungefär 5,4 liter) V8 var bilen förstås inte särskilt bränslesnål och för Erich Bitter var det maximal otur att en global oljekris uppkom 1973 och att bensinpriserna sköt i höjden. Men bilmärket Bitter hade ju inte de allra priskänsligaste konsumenterna som målgrupp – en Bitter CD kostade nästan lika mycket som en Rolls-Royce. På något sätt lyckades Bitter ånyo få upp försäljningen på företagsekonomiskt acceptabla nivåer och modellen CD överlevde ända fram till 1979, då nästa Bitter-bil presenterades.

Tysk potentat i italiensk kostym
Denna gång hade karossen till stor del ritats av Erich Bitter själv. Han fick dock lite hjälp från den italienska formgivningsfirman Pininfarina. Kanske var det därför som många tyckte att bilen såg italiensk ut och att den påminde en hel del om Ferrari 400. Under skalet var den dock ganska så tysk – Bitters band med Opel innebar denna gång att bilen baserades på Opels nylanserade modell Senator. Den nya Bittern fick modellbeteckningen SC, som stod för ”Senator Coupé”.
Själva tillverkningen förlades också till Italien eftersom Baur inte hade kapacitet för att bygga så många SC-bilar som Bitter hade tänkt sig. Försäljningen gick bra, men Bitter begick ett misstag: Han trodde att han skulle få sälja ännu fler bilar om han lanserade två nya SC-versioner – en cabriolet och en fyradörrarsbil med längre axelavstånd. Detta var dumt att två skäl. För det första kan man ju faktiskt inte använda namnet SC – om C:et står för ”coupé” – på en öppen bil eller en bil med fyra dörrar. För det andra blev investeringen i nya karossversioner för mycket för biltillverkaren. Året efter lanseringen av de nya karossversionerna upphörde SC-produktionen. Men även om Erich Bitter fick lyssna till den sträng som brast hade han i alla fall spänt sin bilbyggarbåge. Nästa vecka fyller han 85 år och när han då ser tillbaka på sitt liv behöver han nog inte vara det han heter.
FREDRIK ANDERSSON

Fler Artiklar
Klicka och läs!